Inser att det idag är sex månader sedan mamma somnade in. Sex månader! Jisses vad det går fort. Jag hinner inte riktigt med. Jag kan ibland komma på mig själv att tänka på att de lever ännu. När telefonen ringer mitt i maten så tänker jag ibland under bråkdelen av en sekund att det är pappa, för han hade en magisk förmåga att alltid ringa mitt i maten oavsett vilken tid vi än åt! Men så inser jag att det är ju förstås inte han. Samma sak med mamma, jag kan ibland tänka att jag ska ringa henne och fråga en sak eller berätta något, men kommer på att det inte går.
Jag känner av deras existens ibland i huset. Mamma lite då och då, men pappa väldigt sällan. Jag vill tro att pappa sitter någonstans och njuter av en massa god choklad och ett glas vin tillsammans med sina älskade katter. Mamma däremot, hon sitter på en strand i Spanien och njuter av solen och värmen. Det var det första syster sade när mamma somnat in och vi hämtat oss från den första chocken; "nu sitter hon på en strand i Spanien och dricker sangría". Ja, det gör hon garanterat.
Mamma, vi saknar dig så oerhört, trots allt vi varit med om...
3 kommentarer:
Fina tankar du har ♥
Det är klart att de nu njuter av "livet" som det är för dem just nu och att de lite då och då kommer och hälsar på :-)
*KRAM*
Känner igen mig i dina ord. Fortfarande varje Fars Dag tänker jag - nu får jag inte glömma bort att köpa Lotto till pappa ... Eh.. nej just det.
Att få dela dina funderingar känns fint.
Min pappa ringde oxå alltid mitt i maten - jag saknar det nu:-) /Kram
Skicka en kommentar