Om tro

Min dotter går nu och konfirmationsläser för att konfirmera sig i september. Hon är den enda i klassen som konfa-läser just nu. Några har redan gjort det och andra ska inte konfirmera sig alls. Jag frågade henne varför hon ville konfirmera sig, och hon svarade: för att se om jag har någon tro. Det var samma sak för mig när jag konfirmerade mig för trettio år sedan (hjälp vad tiden går!). Som barn hade jag en barnatro och bad min kvällsbön varje kväll trots att vårt hem inte alls var religiöst. Varken mamma eller pappa var troende, så var jag fick min tro ifrån vete sjutton.

När jag började mellanstadiet så kom det en kille i klassen som hatade mig (av någon anledning som jag aldrig förstått), och han fick hela klassen med sig i mobbningen av mig. Där och då började min tro vackla, för hur mycket jag än bad till Gud att han skulle hjälpa mig så hände inget. I åttan började jag konfirmationsläsa för att försöka hitta tillbaka till tron igen, men jag lyckades inte. Inget kunde övertyga mig tillräckligt för att bli troende igen. Inte prästen, inte all tid jag var i kyrkan med kyrkokören, inte egna studier av Bibeln... ingenting kunde vägleda mig tillbaka. Så jag accepterade och gick vidare. Som icke-troende.

Så har det fortsatt. Förutom förra året när mamma och pappa dog med kort mellanrum. Då skakades jag om så rejält i mina grundvalar så jag klamrade mig fast vid allt som höll mig uppe och levande. Då kom en skärva av min barndomstro tillbaka igen. Många människor i olika kriser hittar gärna till religionen när deras liv är upp och ner, för där ska det finnas en trygghet och en stabilitet som man behöver som bäst. Jag sökte mig till lugnet i kyrkan ett par gånger, men hittade aldrig mer än den där lilla, lilla skärvan av tro. Nu har den försvunnit när mitt liv börjar bli stabilt igen, men ibland kan den göra sig påmind när jag får en sorg-flashback. Jag ber aldrig, jag känner bara ett lugn inom mig när jag tänker på Gud. Det låter helknasigt, men så känns det. Egentligen är jag inte troende och jag funderar på att gå ur svenska kyrkan, men den här barnatron sitter visst djupare inom mig än jag kunde ana. Trots att jag räknar mig själv som icke-troende.

Nu ska det bli spännande att se vad som händer med dottern och hennes konfirmationsläsning. Eftersom hon ändå har ett lite annat mål än bara få presenter, så kanske det kan mynna ut i någonting. I alla fall en större kunskap om kristendomen, även om det inte leder någon vart. Och kunskap är ju inte tungt att bära...