Kryckorna kastade!

Så skönt att kunna gå normalt igen utan kryckor eller stödlinda på foten. Idag gick jag till och från dagis utan problem. Dock kan jag känna (och höra) att det knakar i foten ibland när jag går, men det är väl en bagatell i sammanhanget. Jag har inte ont längre och kan gå obehindrat. Det är det inte alla som kan, och jag tackar min lyckliga stjärna (eller Gud eller vem man nu vill) att jag är så pass frisk som jag är. Tänk bara på de som inte kan gå eller ens röra sig obehindrat på grund av sjukdom och smärta. Det måste man komma ihåg ibland när man gnäller över tillvaron; att vi har det bra och att vi är friska. Det är lätt att gnälla när man har allt, men har man fått uppleva djupa dalar så är man mer tacksam över det man har, och det får man aldrig glömma bort.

Nu ska jag fortsätta skriva på min uppsats, och jag vet att jag gnäller och stånkar mycket över studierna och borde sluta med det. Det är inte alla som får studera ens, så jag ska vara glad att jag har den möjligheten. Det är jag, tro inget annat. Jag är stolt över mig själv att jag slutfört min utbildning (i alla fall nästan klar), och är tacksam över att jag bor i ett land där jag kan studera vidare och har möjligheter att ta lån för att inte gå under ekonomiskt. Tänk bara alla flickor runt om i världen som aldrig får möjligheten att ens lära sig läsa och skriva... Med det i huvudet ska jag sluta klaga över hur jobbigt det är att plugga och istället fortsätta vara tacksam och ödmjuk.

Nu; plugg.