Fyrvaktaren är Läckbergs sjunde roman i serien om polisen Patrik och hans nyfikna hustru Erica och deras numera tre barn i den idylliska orten Fjällbacka. Jag har läst alla sju böckerna och måste säga att den här boken inte är hennes bästa, men den är helt ok.
Innan jag ger mig in på att recensera boken så måste jag bara först ta upp fenomenet Camilla Läckberg. Vad är det egentligen som gör att "alla" avskyr hennes böcker? Man törs knappt säga att man läser hennes böcker och dessutom gillar dem, då blir man genast klassad som en mindre vetande varelse som man ska klappa lite faderligt på huvudet. Varför då? Hon säljer miljonupplagor, både i Sverige och utomlands. Det borde hon inte göra om böckerna nu var så dåliga, eller?!
Är det bara vi i Sverige som har ett så komplicerat förhållande till henne och hennes författarskap? Jag tror det, för genom
hennes blogg kan man följa hennes framgångar och mig veterligen så har hon aldrig skrivit något om att man hackar på henne på samma sätt som man gör i Sverige. Är det månne den svenska avundsjukan som gör att hon är "lagligt villebråd" att klanka ner på? Tål vi inte att hon är framgångsrik (och dessutom vacker)? Böckerna hon skriver är inget som vi kommer att få höra talas om i Nobelsammanhang, men de är bra som underhållning. Räcker inte det? Ska vi inte vara stolta över att vi har en författarinna i Sverige som är duktig och röner stora framgångar internationellt och får upp ögonen för den svenska litteraturen utomlands?
Det märkligaste av allt är att folk har en åsikt om hennes böcker utan att ens ha läst dem. Hur kan man ha en åsikt då? Min man hade också lite åsikter innan han hade läst något av henne, men läste i alla fall en bok för att se om hans åsikter cementerades eller förändrades. De cementerades kan jag säga. Men han har i alla fall läst och därmed "kvalificerat sig till" att ha en uppfattning. Det är ju inte alla som har gjort det... Man liksom "ska" avsky Camilla Läckberg och hennes böcker "ska" anses vara smörja som aldrig borde ha tryckts. Så trist attityd tycker jag. Gillar du inte hennes böcker, fine. Låt bli att läsa dem då, men låt mig (och alla andra som gillar dem) få läsa utan att känna att man måste göra det i smyg för att inte folk ska rynka på näsan på tunnelbanan när de ser vilken bok jag läser och sedan sätta upp den i vädret med ett drygt leende. "Jaaaaaaag läser minsann inte sådan kvalificerad dynga. Nej jag har inte läst något av henne, det skulle aaaaaaldrig falla mig in, men jag veeeeet att hennes böcker är skit, det har man ju hört..."
Alla har rätt att ha en uppfattning om saker och ting, men man ska först läsa en bok av en författare innan man ger sig på att döma anser jag. Sen är det ju upp till var och ens tycke och smak att gilla eller ogilla det man läser, men man ska läsa först, sedan tycka.
Och därmed hoppar vi över till min recension av Fyrvaktaren.
Handling (kopierad från adlibris.se): Det är en ljus försommarnatt. En kvinna kastar sig in i sin bil, händerna på ratten är blodiga. Med sin lille son i baksätet flyr hon mot den enda trygga plats hon vet: ön Gråskär utanför Fjällbacka.
Ett par dygn senare mördas en man i sin lägenhet. Han var kommunens nyanställde ekonomichef, som efter många år återvänt till sin barndoms Fjällbacka. En skötsam och omtyckt person. Men när polisen i Tanumshede börjar kartlägga hans liv kommer de en rad hemligheter på spåren.
Det visar sig att mannen besökte Gråskär innan han dog. I folkmun kallas ön Gastholmen och har alltid omgärdats av mörka rykten. Det sägs att de döda aldrig lämnar den, och att de har något att berätta för de levande.
Mitt omdöme: Det här är inte CL´s bästa bok tycker jag. Kriminaldelen får stå tillbaka lite för mycket för huvudpersonernas privatliv, och då blir det inte så mycket deckare av det. Även om jag gillar att läsa om Patrik och Erica och deras familj, vänner och kollegorna på stationen, så känner jag att jag vill ha mer krim. Som vanligt blandar hon nutid med dåtid och gör det med bravur. Jag gillar verkligen det och det kastar mig tillbaka i tiden och känner verkligen för den stackars Emelie som sitter fast på Gastholmen med sin man och hans vän som båda avskyr henne. Hugaligen säger jag bara, och slutet på dåtiden är väldigt tragisk, men väntad. Även nutiden är väldigt tragisk och vrider om i magtrakten. Där har hon lyckats bra.
Betyg: 3,5 av 5
