Handling (från adlibris.se):
Det är sent 1700-tal och Edsbergs slott i Sollentuna utanför Stockholm sjuder av liv. På ladugårdsplanen samlas drängarna och traktens torpare för att tilldelas dagens arbetsuppgifter, fiskare lägger ut sina nät på Edsvikens vatten, i köket styr kokerskan över en rad pigor och från slottets salar hörs glada röster.
Marias far är förman på Edsberg. Han är fruktad och våldsam. Oftast är det hustrun, en kuvad och uppgiven kvinna, som får känna på hans knytnävar, men även Maria och hennes bröder råkar illa ut. Faderns uppfostringsmetoder har gett Maria en höftskada och hennes haltande gång och bortkomna sätt är ständigt föremål för traktens skämt och jämnårigas trakasserier. Skammen och hjälplösheten över det som sker i hemmet har ytterligare ökat hennes ensamhet och plåga.
Marias enda riktiga glädjeämne är musiken, att lyssna till den mäktiga orgeln under söndagens gudstjänst och spelmannens sprittande toner på logdanserna. I sällskap med musiken glömmer hon sina sorger och i hemlighet spelar hon på morfaderns fiol.
En kväll är spelmannen sjuk och de danslystna edsbergarna står utan musik. Maria tar fiolen och stråken och de överraskade åhörarna tror inte sina öron när de hör polka, schottis, hambo och vals ljuda under hennes fingrar. Dold bakom klungan av människor lyssnar en av samtidens mest framgångsrika musiker och det kommer att föra Maria till Stockholm och Gustav III:s hov.
Men när den unga prästen Johan Stjärna tillträder en tjänst i Sollentuna tar hennes liv än en gång en ny vändning.
Mitt omdöme:
Det här är en bok som jag borde gilla: det är 1700-tal, det är frasande sidenklänningar, det är kärlek, det är spänning... Borde. Men nej. Den här boken griper inte tag i mig. Inte alls. Personligheterna är rätt platta, och jag stör mig väldigt på att fadern i slutet genomgår en slags "magisk" förändring (vill inte säga mer ifall någon händelsevis skulle vilja läsa boken) som är orealistisk och konstlad. Dessutom känns en del historiska fakta som lösryckt och inproppad i handlingen bara för att vi ska se hur mycket research författaren gjort. Det känns påtvingat och onaturligt. Jag blir också rätt trött på att läsa när allt går så himla bra för Maria. För bra. Hon är såklart en mästare på att spela både fiol och piano, komponerar egna stycken och blir god vän med CM Bellman och får spela för kungaparet vid upprepade tillfällen och yada yada yada... Snaaaark.
Däremot gillar jag det lite övernaturliga inslaget i boken, och jag gillar också Nemerts lättlästa språk som gör att sidorna flyger ram. På gott och ont, eftersom inget liksom vill stanna kvar i mig när jag läst klart. En bok med potential att bli något bra, men som blir bara ett "jaha".
Betyg:
2,5 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar