Hemmadag och att sätta punkt

Är hemma idag trots allt. Jag hade feber under natten och min hals värker och svider som eld. Det var bara att kapitulera inför faktum att jag måste vara hemma, och ringa och säga till jobbet att jag inte kommer. Sedan blev det lite jobb på morgonen för att göra klart inför praktiken, och det löste sig jättebra. Hurra! Jag har grymma kollegor!

Amanda och Christine skriver om att skriva sitt bästa och kunna sätta punkt för ett manus och gå vidare. Ja, när är det dags att lägga ner vapnen och sluta kriga för sitt manus egentligen? När kommer man till tidpunkten då man säger att nu är det nog? Är det en process man går igenom eller kommer man bara till en dörr som man måste öppna och på andra sidan dörren är manuset bortsållat? Märker man det? Jag har inget standardsvar på det, utan jag tror det är upp till var och en när man kommer fram till det beslutet. Men jag tror också att någonstans måste man faktiskt sätta punkt för manuset och gå vidare. När man suttit och redigerat sönder manuset så man kan vartenda ord utantill och när man fått så många refuseringsmail och dito brev så man kan tapetsera ett rum med dem, då kanske man ska gå vidare. Då var det här manuset inte rätt helt enkelt, eller så var det bara rätt manus fast fel tidpunkt eller fel person på förlagen som fått det i sin hand.

Jag har snart kommit till den där dörren, och nu går jag i den sista korridoren som leder fram dit. Jag ska låta mitt manus gå ett varv hos två förlag till innan jag ger upp och satsar helhjärtat på mitt andra manus i stället. För hur det än är, så upptas tankarna mycket av manuset som ligger hos förlagen med hopp och förtvivlan, och då kan jag inte ha totalt fokus på det manus jag har framför mig. Alltså ska jag ta och skriva ut det nu för sista gången och skicka ut, sedan får vi se om det blir egenutgivning eller om det bara ska ligga och bida sin tid i datorn.

Men min dörr närmar sig helt klart, och vet ni, det känns skönt!

Hur går dina tankar kring det här?