onsdag 14 mars 2012

Hönsmamma

Jo, jag är en hönsmamma. Särskilt till min 15-åring. Ta bara idag. Vi var i skolan på eftermiddagen för utvecklingssamtal (och hon har jättebra betyg!) och hon stannade kvar för hon skulle plugga och sedan ville hon gå till kyrkan där hon konfirmerade sig i höstas för att testa att gå på deras ungdomsverksamhet. Hon fick jättebra vänner där i konfagruppen, men nu vet jag ännu inte om det var någon av dem där idag. Det skulle vara klart halv 10 och jag började ringa henne för att kolla om hon var på väg hem. Hon svarade inte... Jag fortsatte ringa och skicka sms och inget svar! Jag blir galen på henne när hon inte svarar och det vet hon. Efter en dryg timme fick jag tag i henne och då hade de just slutat! En timme försenad... Suck. Nåja. Bra det då. Men många tankar hinner fara genom huvudet.

När hon var två försvann hon i ett shoppingcenter, och efter 10 minuters hysteriskt letande hittade vi henne tillsammans med en äldre kvinna som hittat dottern i en hiss. Hon var bara nyfiken och följt med en hiss som var utanför affären där jag och hennes pappa var. Vi vände bara bort blicken en sekund så var hon borta! Huga!

En annan gång försvann hon på Malaga flygplats, och jag hann bli lätt hysterisk innan hon kom skuttande mot mig. Jag skulle bara gå och hämta en bagagevagn och var borta högst en minut. Hon var fyra år och jag hade förmanat henne strängt att sitta kvar vid väskan. Men något annat var mer intressant och hon trippade iväg till min stora fasa. Den lättnaden när hon kom skuttande mot mig var obeskrivlig.

Efter det har jag väldigt svårt för att hon inte hör av sig när hon inte kommer hem i tid. Då blir jag lätt orolig i mitt mammahjärta...

4 kommentarer:

Författarvisionären Ebba sa...

I mammahjärtat gör det alltid ont.
Hoppas du slipper det tidvis. Jag har hållit på i snart 40 år (i juni) och jag vänjer mig aldrig. Vet hur det känns när de försvinner i ngn butik ... ufff ...

Kram

Åsa Hellberg sa...

Fy, jag är lika känslig trots att min aldrig har försvunnit.

Ninas skrivarlya sa...

Ebba: Usch ja, det är förskräckligt när de försvinner. Ryser av tanken... Men nu är hon stor och då lurar andra faror som hon inte alltid förstår/är medveten om. Man slutar nog aldrig vara hönsmamma till sina barn. :)

Kram

Åsa: Ja, mammahjärtat får nog alltid picka på, oavsett vad som händer...

Anneli sa...

Jag förstår dig precis! Det är det jobbigaste med att ha barn, all oro som ständigt lurar i varje hörn. Den får man lära sig att leva med även om det är svårt.
Kram!