tisdag 20 mars 2012

Äpplet faller inte långt från päronträdet

Varning! Det här är ett skrytinlägg, så alla som avgudar Jante kan sluta läsa här och gå vidare till en annan sida.

Mina två begåvade barn ger mig allt som oftast anledning att vara stolt över dem. Min son är (som jag tidigare sagt) ett siffergeni redan nu vid 5,5 års ålder (det kommer INTE från mig...), och min dotter är så galet duktig på språk och sång (DET däremot kommer från mig).

Min son, han gillar att göra egna böcker, men eftersom han inte riktigt kan skriva än (men snart har han knäckt skrivkoden också) så får jag hjälpa honom med det. Här är ett utdrag ur en bok han gjort. Det handlar om en drake och drakborgen han bor i, och hur han kör där med sin bil på olika banor.


Min dotter skrev nyligen ett engelska-prov där det ingick en uppgift att skriva en kort berättelse. Hennes engelskalärare är alltid lika begeistrad över hennes kunskaper varje gång vi har utvecklingssamtal och den här gången skakade han bara på huvudet och sade att hon är ett geni på att skriva. Hon tycker verkligen om att skriva, och har skrivit några berättelser som ligger i datorns virtuella skrivbordslådor. Det är synd, för hon är verkligen begåvad och borde gå en skrivarkurs. Till och med engelskaläraren tyckte att hon skulle göra det, men hon vill inte. Inte än kanske... Vem vet.

Början på berättelsen berättar om någon som går på en stig som leder någonstans, och personen som går denna stig är trygg och full av tillförsikt. Ett kort utdrag:
The trees are all around me, surrounding me and it almost feels as if they were pushing me, the leaves are quietly telling me to never stop. I look down. My hands that used to be so young and pretty. I look at the spaces between my fingers and they remind me how yours used to fit there so perfectly. Now you left me with nothing but memories. You said to me that one day we’ll see each other again, now I’m about to prove you right. I’m not just walking, I have a goal. 

Man förstår sedan att det är en äldre kvinna som går mot en väg som leder till evigheten. Kvinnan funderar på hur det är att flyga, och i slutet får hon veta:
Now I can see around the corner, it’s very bright. The sun is in my eyes and it’s unusually strong! Now I know and I can feel it, this is it. I am finally flying.

Jag grät när jag läste detta. En dag kommer denna tjej att bli en berömd författare. Kom ihåg var ni läste det först!

4 kommentarer:

Makena sa...

Så duktig!! Och på engelska dessutom! Och klart man ska skryta sina barn! Vem ska annars göra det! :)

Thuniis sa...

Siffergeniet som Isak har,måste komma från Kristers morfar:-) både jag, mamma och om jag förstått det rätt också Patrick har ett sifferminne. Morfar kunde allt som hade med siffror att göra med ink. matte de där med matten hoppade tyvärr över mig :/

Anneli sa...

Det är härligt med kreativa barn : )
Kram!

Kristina sa...

Jag tycker inte att det är fel att vara stolt över sina ögonstenar. Varför ska man hålla inne med sin glädje? Nej jag berättar stolt över min sons framsteg - även om det sticker andra i ögonen? - Jag har ingen aning om vad som förväntas av barn i denna åldern, men jag ser ju att han är SMART! Jag menar - innan han fyllt 2 år kunde han räkna till 20 och kunde hälften av alla bokstäver i alfabetet! Vad fasen... sånt kunde jag i 4-5 års åldern (tror jag?). Nej jag ska berömma min son och intala honom att han kan bli vad han vill, bara han kämpar för att nå sitt mål.