Bihåleinfektion och längtan

Har ju dragits med en förkylning i en månad som inte vill släppa taget. Nu kände jag igår att den började krypa upp i bihålorna (eller den ena i alla fall), och jag ringde till vårdcentralen. Ingen tid tyvärr, så jag fick gå till Jourvårdcentralen i stället. Där hade jag tur och fick komma in direkt. Läkarbesöket tog 5 minuter. Sen direkt till apoteket och hämta ut penicillin i 10 dagar och kortisonspray till näsan. Allt som allt tog det 1 timme innan jag var hemma igen, inklusive promenad till och från tunnelbanan och resan till och från vårdcentralen. Skönt. Nu är det bara att vänta ut infektionen då. Vill ju bli frisk innan vi ska ut och flyga om 1,5 vecka...

Längtan... Ja, jag längtar SÅ mycket efter sol och värme nu så jag håller på att gå upp i atomer. Vi har börjat kolla upp allt inför resan, vad som behövs, göra checklista osv. Men jag längtar efter mer. Jag längtar efter sommaren då jag förhoppningsvis hinner läsa och skriva mer än vad jag hinner med nu. Och självklart längtar jag efter ett "ja" från något av förlagen, även om jag inser att det bara är en dröm... En ljuvlig dröm som jag verkligen, verkligen hoppas blir sann!

Flyg manus, flyg!

För sista gången låter jag nu mitt första manus flyga iväg till två förlag. Jag har inget hopp längre att det ska gå vägen, utan jag gör det mest bara för "sakens skull". Det här manuset har inte fått gå sin vända hos de här två förlagen än, men det måste få en chans där också innan jag ger upp.

Vad händer sedan då? Jag har faktiskt ingen aning. Kanske ger jag ut det själv, kanske låter jag det ligga i datorns "byrålådor" i väntan på ... ja, vad? Jag får se om tid och ork finns. Nu ska jag satsa på manus två istället och se till att det blir klart.

Idag är min  lediga dag, så det blir nog ett och annat ord skrivet idag kan jag tro. Dags att sätta igång.

Skön helg

Återigen har jag haft en skön och avkopplande helg, vilket är SÅ viktigt för mig för att jag ska må bra. I fredags åkte vi och handlade blommor för över 1000 kr i en  nyöppnad Blomsterlandet-butik med en massa härliga erbjudanden. Bland annat 4-stänglade orkidéer för 99 kr! Jag köpte 4 st... sen köpte jag en orkidé till  en annan butik. Så det blev till att stöka om i fönstren en aning för att få plats.

Lördagen ägnades åt plantering av uteblommorna och eftersom det var lite kyligt ute så blev det lite städning av garderober och skafferi också. Sonen var på kalas och roade sig medan vi pysslade på här hemma.

Idag åkte vi runt och tittade på växthus eftersom jag vill köpa ett att ha tomater och lite annat skoj i. Vi får se vad det blir av det. Vi köpte en ny grill också och idag premiärgrillade vi på den. Så gott med grillade fläskkotletter med grönsaksspett, pommes och goda såser till. Mums.

Imorgon är min lediga dag, och ÅH vad jag ska njuuuuta!

Hoppas ni alla haft en skön helg!

Sugen på att plugga igen...

Jo, faktiskt! Det trodde jag inte att suget skulle komma tillbaka så pass snabbt som det gjorde, just med tanke på hur less jag var på att plugga efter lärarstudierna. Nu är jag jättesugen på att läsa historia (av flera olika skäl som jag inte kan berätta här ännu, men framför allt pga intresset för historia)! Så under kvällen så har jag suttit och tittat på olika kurser och lärosäten i Sverige. Jag måste ha en IT-distanskurs där man inte har några fysiska träffar (hinner/orkar/vill inte flänga runt för dötrista givande seminarier) och det finns dessvärre inte överallt. Dessutom var det lite intressant att jämföra hur Historia A är uppbyggd över landet. Alla lärosäten har olika innehåll och moment, även om många är likartade, men ingen kurs är den andra lik, viket är rätt intressant. Varför är det så? Borde inte kurserna vara likadana oavsett om kursen ges i Lund, Gävle, Umeå eller Uppsala? Så jag har letat vilken kurs som verkar vara mest intressant och vilket lärosäte som erbjuder IT-distans. Högskolan i Gävle ligger bra till här kan jag säga... :-)

Nu ska jag bara bestämma mig... Ska jag? Orkar jag?

Får sova på saken. Go' natt. Imorgon är det fredag. Tjohoo!

Vår

Idag är det riktigt härligt väder ute och jag har för första gången i år öppnat ytterdörren och vädrat en stund utan att frysa ihjäl. Äntligen lite sol och värme efter en lång tid med gråmulet väder med bara några få plusgrader. Nu är det 12 grader ute, och jag tror baske mig att jag ska sätta mig ute och dricka en kopp kaffe strax.

Ljuvligt!

Äpplet faller inte långt från päronträdet

Varning! Det här är ett skrytinlägg, så alla som avgudar Jante kan sluta läsa här och gå vidare till en annan sida.

Mina två begåvade barn ger mig allt som oftast anledning att vara stolt över dem. Min son är (som jag tidigare sagt) ett siffergeni redan nu vid 5,5 års ålder (det kommer INTE från mig...), och min dotter är så galet duktig på språk och sång (DET däremot kommer från mig).

Min son, han gillar att göra egna böcker, men eftersom han inte riktigt kan skriva än (men snart har han knäckt skrivkoden också) så får jag hjälpa honom med det. Här är ett utdrag ur en bok han gjort. Det handlar om en drake och drakborgen han bor i, och hur han kör där med sin bil på olika banor.

Min dotter skrev nyligen ett engelska-prov där det ingick en uppgift att skriva en kort berättelse. Hennes engelskalärare är alltid lika begeistrad över hennes kunskaper varje gång vi har utvecklingssamtal och den här gången skakade han bara på huvudet och sade att hon är ett geni på att skriva. Hon tycker verkligen om att skriva, och har skrivit några berättelser som ligger i datorns virtuella skrivbordslådor. Det är synd, för hon är verkligen begåvad och borde gå en skrivarkurs. Till och med engelskaläraren tyckte att hon skulle göra det, men hon vill inte. Inte än kanske... Vem vet.

Början på berättelsen berättar om någon som går på en stig som leder någonstans, och personen som går denna stig är trygg och full av tillförsikt. Ett kort utdrag:
The trees are all around me, surrounding me and it almost feels as if they were pushing me, the leaves are quietly telling me to never stop. I look down. My hands that used to be so young and pretty. I look at the spaces between my fingers and they remind me how yours used to fit there so perfectly. Now you left me with nothing but memories. You said to me that one day we’ll see each other again, now I’m about to prove you right. I’m not just walking, I have a goal. 

Man förstår sedan att det är en äldre kvinna som går mot en väg som leder till evigheten. Kvinnan funderar på hur det är att flyga, och i slutet får hon veta:
Now I can see around the corner, it’s very bright. The sun is in my eyes and it’s unusually strong! Now I know and I can feel it, this is it. I am finally flying.

Jag grät när jag läste detta. En dag kommer denna tjej att bli en berömd författare. Kom ihåg var ni läste det först!

Ledig dag

Jag har återigen gått ner i tjänst eftersom jag tyckte att arbeta 100% tog alltför mycket tid från familjen. Jag gillar tanken på "frihet under ansvar" där man själv kan styra sina arbetstider lite och sitta hemma och arbeta. Då har jag ju ändå min familj omkring mig, vilket jag inte har i skolan. Dessvärre har vi arbetstid på skolan mellan 8-16.45 och det tycker jag är för mycket med tanke på min familj. Jag hinner oftast inte se min son innan jag går till jobbet på morgonen, och när jag kommer hem så är det vara middag och en stunds lek innan det är dags för honom att lägga sig. Jag hinner knappt träffa honom, och det gillar jag inte alls. Därför går jag ner i tid igen. Den här veckan har jag min  lediga dag idag, och eftersom det blev lite hastigt bestämt så hann jag inte meddela sonens förskola att han skulle vara ledig idag så han fick gå dit ändå, men jag hämtar honom tidigare istället.

Idag ska jag bara ägna mig åt mig själv. Läsa och kanske skriva någon rad. Ahhh...! La dolce vita...

Klicka på seriestripen så går den att läsa bättre... :)

En helg med böcker och dans

Nu är det söndag och strax dags att lägga sig inför jobbet imorgon. Det känns sådär kan jag säga. Sådär därför att jag inte har kunnat planera något inför lektionerna imorgon, och att improvisera har jag svårt för. Jag måste ha full koll på vad jag ska säga/göra på lektionerna, annars blir jag superstressad. Nåja, jag tror att jag har en plan för eftermiddagens lektioner, men förmiddagen känner jag lite mer panik inför. Jaja, det löser sig alltid på något sätt.

Jag har haft en så skön helg där jag har läst massor, massor, massor och det är så härligt! Som jag har saknat det. Åh vad jag ska läsa i sommar när jag är ledig. Det ser jag SÅ mycket fram emot. Att bara få begrava sig i böckernas underbara värld, det är lycka för mig. Ren och skär lycka.

Idag var vi på dansuppvisning med dotterns skola. Mellanstadiet och högstadiet visade upp sig klassvis (alla klasser har obligatorisk dansundervisning på den här skolan), och det var så fantastiskt att se. De är så himla duktiga. Tyvärr var jag så upptagen av att se på danserna och de duktiga barnen så jag tog inga foton ens! Sonen var med för första gången och det var roligt för honom. Han satt som trollbunden. Dottern går i nian och de dansade lindy-hop, fast i en långsam version och utan lyft. Maken spelade in dansen på sin iPhone när de dansade, och vi får se om han lyckas få över filmen så jag kan visa upp den. När vi kom hem och satt vid matbordet så sade sonen: "Det bästa av allt, det var Elin." Så gulligt sagt av en lillebror som avgudar sin storasyster.

Det är syskonkärlek!

Macarons

Sådärja. Då har jag testat att göra macarons för första gången. Det var ju inte så himla svårt egentligen,  problemet var att jag inte hade någon bra sprits, så kakorna blev ganska ojämna. Tja, det spelar ingen roll egentligen, huvudsaken de är goda. Jag gjorde efter Leilas recept HÄR.

Fyllningen gjorde jag av en chokladganache, dvs en chokladkräm gjord på 100 g choklad och 1 dl grädde som smälts ihop i ett vattenbad. I den här ganachen satte jag till rivet skal från 1 citron och det blev supergott. In i kylen så det fick stelna innan man kletar ut det på hälften av kakorna och sätter ihop dem. Dessutom satte jag till ganska mycket gul färg i macaronsmeten så kakorna blev gula och fina. Det syns kanske inte så bra på bilderna, men de blev riktigt fina i färgen.

Innan gräddning

Nygräddade kakor

Färdiga att äta med choklad-citronganachen mellan.

Bakardag

Idag kände jag verkligen för att baka, för jag är jätteless på köpesbröd och inget är ju som doften av nybakat bröd. Dessutom håller jag just på att testa att baka macarons, dvs såna där ljuvliga, söta mandel-marängkakor med god fyllning i. Jag återkommer med det resultatet.

Nu ska vi snart njuta av kaffe och en nybakad smörgås med smör som smälter. Mums!

Ljusets dotter - Elisabet Nemert

Handling (från adlibris.se):

Det är sent 1700-tal och Edsbergs slott i Sollentuna utanför Stockholm sjuder av liv. På ladugårdsplanen samlas drängarna och traktens torpare för att tilldelas dagens arbetsuppgifter, fiskare lägger ut sina nät på Edsvikens vatten, i köket styr kokerskan över en rad pigor och från slottets salar hörs glada röster.

Marias far är förman på Edsberg. Han är fruktad och våldsam. Oftast är det hustrun, en kuvad och uppgiven kvinna, som får känna på hans knytnävar, men även Maria och hennes bröder råkar illa ut. Faderns uppfostringsmetoder har gett Maria en höftskada och hennes haltande gång och bortkomna sätt är ständigt föremål för traktens skämt och jämnårigas trakasserier. Skammen och hjälplösheten över det som sker i hemmet har ytterligare ökat hennes ensamhet och plåga.

Marias enda riktiga glädjeämne är musiken, att lyssna till den mäktiga orgeln under söndagens gudstjänst och spelmannens sprittande toner på logdanserna. I sällskap med musiken glömmer hon sina sorger och i hemlighet spelar hon på morfaderns fiol.

En kväll är spelmannen sjuk och de danslystna edsbergarna står utan musik. Maria tar fiolen och stråken och de överraskade åhörarna tror inte sina öron när de hör polka, schottis, hambo och vals ljuda under hennes fingrar. Dold bakom klungan av människor lyssnar en av samtidens mest framgångsrika musiker och det kommer att föra Maria till Stockholm och Gustav III:s hov.

Men när den unga prästen Johan Stjärna tillträder en tjänst i Sollentuna tar hennes liv än en gång en ny vändning.

Mitt omdöme:
Det här är en bok som jag borde gilla: det är 1700-tal, det är frasande sidenklänningar, det är kärlek, det är spänning... Borde. Men nej. Den här boken griper inte tag i mig. Inte alls. Personligheterna är rätt platta, och jag stör mig väldigt på att fadern i slutet genomgår en slags "magisk" förändring (vill inte säga mer ifall någon händelsevis skulle vilja läsa boken) som är orealistisk och konstlad. Dessutom känns en del historiska fakta som lösryckt och inproppad i handlingen bara för att vi ska se hur mycket research författaren gjort. Det känns påtvingat och onaturligt. Jag blir också rätt trött på att läsa när allt går så himla bra för Maria. För bra. Hon är såklart en mästare på att spela både fiol och piano, komponerar egna stycken och blir god vän med CM Bellman och får spela för kungaparet vid upprepade tillfällen och yada yada yada... Snaaaark.

Däremot gillar jag det lite övernaturliga inslaget i boken, och jag gillar också Nemerts lättlästa språk som gör att sidorna flyger ram. På gott och ont, eftersom inget liksom vill stanna kvar i mig när jag läst klart. En bok med potential att bli något bra, men som blir bara ett "jaha".

Betyg:
2,5 av 5

En liten scribblerbild till...

Skrivande, snuva och klassåterträff

Min fredag har varit rätt trevlig faktiskt. Jag har läst massor, tagit det väldigt lugnt och dessutom har jag skrivit en hel del på mitt nya deckarmanus. Bara för att det är så kul. Middag lyxade vi till det och åt på Max. Väl hemma blev det en stunds X-boxspel med sonen innan han lade sig. Då plockade vi fram godis och film. Eclipse blev det idag, eftersom dottern är så förtjust i den serien, och varken jag eller maken hade faktiskt sett just den filmen.

Nu blir det snart lägga sig, och jag känner att snuvan är på väg tillbaka. Är det nu jag ska börja gråta förtvivlat? Buhuuu... Hoppas det ger sig under natten.

Men det roligaste av allt är att det har kommit en inbjudan till en klassåterträff med min gamla grundskoleklass. Det är 30 år sedan vi slutade nian...  Herreminje vad tiden går. 30 år...?! Vad hände? Jag brukar säga att jag inte är en dag äldre än 29, så hur kan det vara trettio år sedan jag slutade nian? Nåja, allt behöver inte ha en bländande logik, eller hur? Många av mina gamla klasskamrater har jag fått kontakt med på facebook och det är roligt. Det ska faktiskt bli roligt att ses igen efter så lång tid. Lite jobbigt kommer det att kännas eftersom jag var mobbad av några personer, men eftersom mina plågoandar inte kommer vara med så känns det skoj. Det känns riktigt skoj, och jag ser fram emot 19 maj då vi ska ses!

Änglamakerskan - Camilla Läckberg

Handling (från adlibris.se):

Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. En fin påskmiddag är uppdukad i matsalen, men alla utom den ettåriga dottern Ebba är borta. Har de blivit utsatta för något brott eller försvunnit frivilligt? Gåtan har aldrig fått någon lösning.

Många år senare återvänder Ebba till ön och den gamla barnkolonin där hennes pappa med hård hand drev en internatskola. Hon och maken Mårten har förlorat sin lille son, och i ett försök att övervinna sorgen och gå vidare har de bestämt sig för att rusta upp huset och öppna ett bed and breakfast.

När Erica Falck får höra om parets planer blir hon både överraskad och nyfiken. Hon har tidigare forskat en del i mysteriet med den försvunna familjen utan att hitta någon förklaring. Nu söker hon upp Ebba för att höra vad hon vet. Dessutom har hon själv en del att berätta om kvinnorna i Ebbas släkt - en historia fylld av tragiska öden och hemligheter.

Ebba och Mårten inleder sitt renoveringsarbete, men knappt har de börjat förrän de blir utsatta för ett mordbrandsförsök. Och då de några dagar senare bryter upp matsalsgolvet finner de intorkat blod under plankorna. Det tycks som om ondskan i det förflutna har hunnit ifatt dem. Under utredningen av branden börjar Patrik Hedström och hans kolleger gräva i det gamla fallet igen. Vad var det egentligen som hände Ebbas familj?

Mitt omdöme: Det här är Läckbergs åttonde bok från Fjällbacka, och den är uppbyggd som de andra med nutid och dåtid som varvas. Som vanligt är dåtiden väldigt spännande och förklarar händelserna i nutiden på ett bra sätt. Dessvärre är händelserna i nutiden betydligt tråkigare. Polisen Patrik och hans patologiskt nyfikna hustru Erica och deras 3 barn är bara "too much" ibland. Allt är så polerat och perfekt och inte den minsta fnurra på tråden trots att Erica mer än lovligt lägger näsan i blöt och går bakom ryggen på sin man och resten av poliserna som arbetar på fallet. Jag hade velat se lite mer stake och jävlaranamma hos Patrick och gärna sett att han ryter ifrån någon gång. Det är så gulligt och puttenuttigt så man storknar, och det blir i mina ögon väldigt platt och trist. Något måste hända så det blir lite fart i den där familjen snart...

Själva deckarstoryn är sådär och man förstår väldigt snart vad som hänt och vem som är skyldig, men själva "varför" kommer först i slutet.

Språket är lättläst, och boken läste jag ut på 2 dagar. Den är OK som underhållning, men inte mer än så. Många säger att det här är hennes bästa bok. Jag håller inte med. Jag tycker att de tidigare böckerna var bättre för de var mer oväntade än vad den här boken är, just med tanke på de trista karaktärerna. Många klagar också på att det är ett stort persongalleri i hennes böcker, och det håller jag med om. Dock är det lättare att hålla reda på alla personer om man läst hennes tidigare böcker, men kommer man in som ny läsare i den här boken så har man nog svårt att hänga med i svängarna.

Nej tyvärr Läckberg, det här var inte en av dina bästa böcker, förutom dåtidsberättelsen som var väldigt fascinerande och den egentliga behållningen med boken!

Betyg: 3 av 5

Känner mig riktigt konstnärlig...

Via Amandas blogg hittade jag något annorlunda att sysselsätta mig med en mulen torsdag i mars. Scribbler! Löjligt kul!

Läs- och skrivdag

Jag blir hemma hela veckan med min onda hals. Usch, jag ogillar starkt att inte vara kry. Brr... Men det går åt rätt håll i alla fall, det får man vara glad för.

Idag ska jag fortsätta läsa på Camilla Läckbergs senaste bok "Änglamakerskan". Började på den igår, och den är helt ok. Alltid när jag läser Läckberg så triggas min fantasi igång, och igår satt jag och pillade lite mer på ett synops till en spänningsroman som jag har i bakhuvudet och som gärna vill komma ner i datorn. Jag har bara lite svårt för att komma igång, och det retar mig lite. Ett första kapitel/prolog har jag i alla fall lyckats med att få på pränt, men just det här med deckare har jag svårt att hitta flytet i att kunna skriva. Jag har gjort några försök, men gett upp efter ett tag eftersom jag just har svårt att få ner på pränt det jag vill. Nu är ju förstås allt skrivande bra övningar, och någon gång kanske det lossnar. Kanske just det här manuset lossnar? För det är en jättebra idé jag har som jag väldigt gärna vill testa.

Problemet (eller är det ett problem egentligen?) är bara att jag vill bli klar med mitt 1700-talsmanus också. Jag tycker faktiskt om att parallellskriva på två manus, och ibland retar det mig eftersom jag helst vill ägna tanken åt ett enda manus i taget så jag kan fokusera och bli klar.

Jag är lika knäpp när det gäller läsande. Jag har alltid 2 böcker på gång samtidigt. Just nu läser jag "Shantaram" av Gregory David Roberts och så Läckbergs senaste. Shantaram är jättebra (och LÅNG! 938 sidor), men den är just nu inne i ett väldigt segt parti, och då vill jag kunna läsa en lättare bok parallellt. Det funkar bra för mig. Knäppt men sant.

Hur gör du när du läser? Läser du en bok i taget eller flera böcker parallellt?

Hönsmamma

Jo, jag är en hönsmamma. Särskilt till min 15-åring. Ta bara idag. Vi var i skolan på eftermiddagen för utvecklingssamtal (och hon har jättebra betyg!) och hon stannade kvar för hon skulle plugga och sedan ville hon gå till kyrkan där hon konfirmerade sig i höstas för att testa att gå på deras ungdomsverksamhet. Hon fick jättebra vänner där i konfagruppen, men nu vet jag ännu inte om det var någon av dem där idag. Det skulle vara klart halv 10 och jag började ringa henne för att kolla om hon var på väg hem. Hon svarade inte... Jag fortsatte ringa och skicka sms och inget svar! Jag blir galen på henne när hon inte svarar och det vet hon. Efter en dryg timme fick jag tag i henne och då hade de just slutat! En timme försenad... Suck. Nåja. Bra det då. Men många tankar hinner fara genom huvudet.

När hon var två försvann hon i ett shoppingcenter, och efter 10 minuters hysteriskt letande hittade vi henne tillsammans med en äldre kvinna som hittat dottern i en hiss. Hon var bara nyfiken och följt med en hiss som var utanför affären där jag och hennes pappa var. Vi vände bara bort blicken en sekund så var hon borta! Huga!

En annan gång försvann hon på Malaga flygplats, och jag hann bli lätt hysterisk innan hon kom skuttande mot mig. Jag skulle bara gå och hämta en bagagevagn och var borta högst en minut. Hon var fyra år och jag hade förmanat henne strängt att sitta kvar vid väskan. Men något annat var mer intressant och hon trippade iväg till min stora fasa. Den lättnaden när hon kom skuttande mot mig var obeskrivlig.

Efter det har jag väldigt svårt för att hon inte hör av sig när hon inte kommer hem i tid. Då blir jag lätt orolig i mitt mammahjärta...

Dropbox

Att skriva sitt manus på dator är välsignat. Det är så lätt att bara stryka bokstäver och ord och radera hela stycken ur en text med några knapptryck. Tänk förr när man skrev på skrivmaskin eller för hand, det var inte lika enkelt att ändra om i sitt manus då. Mitt första manus började jag skriva på skrivmaskin, och det var väldigt irriterande att se att jag behövde ändra något, för då måste jag skriva om en hel sida. Mycket irriterande. Men å andra sidan så lärde man sig att tänka ett varv extra när man skrev och funderade lite extra på om jag verkligen behövde ändra det som stod. Behövdes det - ja då var det bara att skriva om, annars fick det vara. Möjligtvis kunde jag skriva en liten kråka i kanten för att påminna mig att fundera på en sak och se i ett annat skede om det behövde ändras. Men det var då det.

Numera är det bara att skriva på och ändra precis som man vill och jag tycker det underlättar mitt skrivande mycket. Nackdelen är att manuset enbart finns digitalt. Vad händer om datorn kraschar? Det har faktiskt hänt mig en gång. Datorn lade av och vägrade starta igen och där satt jag med ett manus som jag inte kom åt. Som tur var är min man datortekniker så han hjälpte mig att rädda manuset ur den kraschade hårddisken. Efter det lärde jag mig en läxa: SPARA ALLTID! Det är så himla viktigt att lära sig att spara undan arbetena man gör så de inte försvinner, för det är oerhört retligt. I höstas jobbade jag en hel dag med en powerpoint som jag skulle visa eleverna, och så försvann den när vi fick strömavbrott. Bara för att jag inte sparat under tiden jag arbetade på den. Det var bara att göra om. Gissa hur galet förbannad irriterad jag var den dagen!

Hur ska man spara då? Det finns olika sätt. USB-sticka är bra, MEN då vill det till att man inte tappar bort den! Maila till sig själv är också bra, för då kan man komma åt dokumentet när man vill utan att tänka på att jag måste ha det med mig (typ USB). Men det som jag tycker är bäst är något som heter Dropbox. Där skapar man ett konto och så är det bara att spara ner sina dokument. Man kan komma åt det från vilken dator som helst (måste bara installera det i datorn först, men det gör man på ett ögonblick). Det är enkelt att komma igång, och sedan är det som vilken mapp som helst. Man sparar ner sina dokument där och så kommer man åt dem. Skriver man på flera datorer så synkas de automatiskt så man alltid kommer åt den senaste versionen om man skulle byta dator. Läs mer HÄR. Till och med från iPhonen kommer jag åt mina dokument, så jag kan sitta på tunnelbanan och läsa det jag skrivit och sitta och fundera på hur jag ska gå vidare. Det här är ju en tjänst där jag sparar mina dokument på en serverdator någonstans, och för säkerhets skull så ska man ju förstås ha en kopia någon annanstans också. Men det här är faktiskt riktigt bra och enkelt att hantera.

Hur du än väljer att göra, GLÖM INTE ATT SPARA! Det är SÅ trist att upptäcka att det man ägnat så stor tid åt är borta pga slarv eller kraschad dator eller strömavbrott.

Hemmadag och att sätta punkt

Är hemma idag trots allt. Jag hade feber under natten och min hals värker och svider som eld. Det var bara att kapitulera inför faktum att jag måste vara hemma, och ringa och säga till jobbet att jag inte kommer. Sedan blev det lite jobb på morgonen för att göra klart inför praktiken, och det löste sig jättebra. Hurra! Jag har grymma kollegor!

Amanda och Christine skriver om att skriva sitt bästa och kunna sätta punkt för ett manus och gå vidare. Ja, när är det dags att lägga ner vapnen och sluta kriga för sitt manus egentligen? När kommer man till tidpunkten då man säger att nu är det nog? Är det en process man går igenom eller kommer man bara till en dörr som man måste öppna och på andra sidan dörren är manuset bortsållat? Märker man det? Jag har inget standardsvar på det, utan jag tror det är upp till var och en när man kommer fram till det beslutet. Men jag tror också att någonstans måste man faktiskt sätta punkt för manuset och gå vidare. När man suttit och redigerat sönder manuset så man kan vartenda ord utantill och när man fått så många refuseringsmail och dito brev så man kan tapetsera ett rum med dem, då kanske man ska gå vidare. Då var det här manuset inte rätt helt enkelt, eller så var det bara rätt manus fast fel tidpunkt eller fel person på förlagen som fått det i sin hand.

Jag har snart kommit till den där dörren, och nu går jag i den sista korridoren som leder fram dit. Jag ska låta mitt manus gå ett varv hos två förlag till innan jag ger upp och satsar helhjärtat på mitt andra manus i stället. För hur det än är, så upptas tankarna mycket av manuset som ligger hos förlagen med hopp och förtvivlan, och då kan jag inte ha totalt fokus på det manus jag har framför mig. Alltså ska jag ta och skriva ut det nu för sista gången och skicka ut, sedan får vi se om det blir egenutgivning eller om det bara ska ligga och bida sin tid i datorn.

Men min dörr närmar sig helt klart, och vet ni, det känns skönt!

Hur går dina tankar kring det här?

Stress och sjukdom, sjukdom och stress

Jahapp. Här sitter jag inlindad i en filt i soffan och har feber. IGEN! Plus att min hals är så öm så jag vill helst inte svälja alls. Jag blir verkligen tokig på det här eländet. Så går det när man ska vara "duktig och snäll" och gå tillbaka till jobbet i förtid. Då kommer käftsmällen som ett brev på posten. Jag gick hem tidigare idag, och vi får se hur det blir imorgon. Förnuftet säger att jag ska vara hemma, men jag MÅSTE verkligen gå till jobbet. Jag är ensam vårdlärare då min kollega är på kurs den här veckan, och våra tvåor ska ut i praktik nästa vecka och jag måste fixa klart med all planering inför detta. Tyvärr drar allt ut på tiden så jag har inga marginaler att jobba med som praktikansvarig. Vi skulle ha behövt vara klara typ i förra veckan... Gaahhhh!!!

Om jag har feber imorgon tar jag alvedon och går och jobbar några timmar. Jag har inget val... För jäkligt men jag har faktiskt inget val. Annars drabbas elevernas praktik och det går ju inte. Jag hade bara maximal otur att min andra kollega är på kurs, annars hade han kunnat styra upp praktiken. Men nu hänger allt på mig, och det känns sådär just nu med ond hals och feber... Tjohoo. Tur det finns glass att svalka halsen och vaddera själen med.

Morgon i Jenin - Susan Abulhawa

Oj vilken bok! OJ! LÄS!

Handling (tagen från adlibris): Palestina 1940. Olivodlaren Yehya Abulheja lever som hans förfäder gjort före honom med sin familj i den rofyllda byn Ein Hod. Men när staten Israel utropas 1948 krossas friden i Ein Hod för all framtid och samtliga invånare tvingas bort ifrån sina fädernehem och flyttas till ett flyktingläger i Jenin. Yehya tvingas fly med sin hustru Basima och deras vuxna söner Hasan och Darweesh. Under flykten rycks Yehyas barnbarn Ismael ur sin mor Dalias famn av en judisk soldat som överlämnar gossen i gåva till sin svårt traumatiserade hustru, en överlevare från Förintelsen. Lille Ismael växer upp som David Avaram och kommer som israelisk soldat att slåss mot sin biologiska familj. 

I flyktinglägret i Jenin föder Hasans hustru Dalia ytterligare ett barn, dottern Amal som är bokens egentliga berättare. Amal överlever med nöd och näppe sexdagarskriget 1967 gömd i ett skyddsrum och hamnar så småningom i en flickskola i östra Jerusalem där hon får sin utbildning, för alltid skild från sin familj. När den israelisk-palestinska konflikten når sitt crescendo 1982 förlorar Amal i stort sett alla hon älskar i kriget i Libanon. Hon tvingas fly till USA och uppfostrar på egen hand sin nyfödda dotter Sara och skapar sig en egen tillvaro. 

När Amal, många år senare, får besök i USA av en israelisk man vid namn David, på jakt efter sin rätta identitet, knyts de lösa trådarna i väven ihop och hon väljer att återvända till Mellanöstern med sin dotter. Tillsammans upptäcker de ett splittrat hemland som kanske aldrig mer blir sig likt.
Mitt omdöme: jag säger bara: LÄS! Det här är en släktkrönika om 4 generationer i Palestina (och USA), och den griper tag i en från början till slutet. I början hade jag dock svårt att hålla isär några personer, och jag fick gång på gång gå tillbaka till släktträdet för att kolla vem som var vem, och de arabiska orden fick jag slå upp i ordlistan längst bak. Men när personerna väl "satt sig" så kom boken rejält igång. Det är ren, oförställd kärlek, det är svart hat, det är skräck, det är fasa, politik, släktband, frustration, hopp, vänskap och glädje... allt blandat i en enda bok. Och med den äran. Hon skriver otroligt fascinerande och fängslande. Jag gillar dessutom hennes språk. Jag menar, smaka på den här inledningen till första kapitlet: "I en avlägsen tid, innan historien kom marscherande över bergen och krossade både nuet och framtiden, innan vinden fick tag i ett hörn av jorden och skakade loss dess namn och egenart, innan Amal var född, då levde en liten by sydost om Haifa ett stillsamt liv på fikon och oliver, öppna gränser och solsken." 


Så vill du ha en läsupplevelse utöver det vanliga: läs den här boken! Den kommer att sitta kvar i dig ett långt tag efteråt. Det är en angelägen bok om konflikten i mellanöstern, sedd ur ögonen på de personer som bor i helvetet, trots att de ändå är fiktiva. 


Betyg: 5 av 5

Mums för kropp och själ

Tidningar som får mig att må bra på olika plan. Hembakat är en tidning jag fick i julklapp av min syster. Jag får 3 nummer av den, och YAY vilken tidning! Vilka recept! Kakor, matbröd och godis varvas så det bara kliar i fingrarna att få sätta igång och baka. Få se om jag hinner göra något idag, vi ska snart åka iväg och köpa skor till sonen.

Trevlig söndag på er alla!

Envis förkylning

Jag blir verkligen tokig på att vara sjuk. Förra veckan hade jag influensa, och den verkar inte ha släppt greppet än. Snarare tagit om. Jag är fortfarande snorig och har återigen fått halsont, plus att jag haft lite feber igår och idag. Usch vad trött jag är på det här. Makens vän har haft en förkylning som hållit i sig i flera månader nu utan att bli bättre! Läkarna vet inte riktigt vad det är med honom, men de börjar tro antingen polyper och/eller bihålor. Han ska nu till en öron-näsa-halsspecialist så får vi se vad den läkaren säger. Jag hoppas bara att han inte smittat mig så jag också får flera månaders elände. Jag får verkligen hoppas att det här ger sig, för på måndag MÅSTE jag faktiskt gå till jobbet. Oavsett om jag ärr sjuk eller ej. Är jag sjuk får jag proppa i mig alvedon och gå ändå. Jag trodde aldrig att jag skulle säga så, men det är en sak jag bara måste lösa på måndag och det kan jag bara göra i skolan. Inte hemma. Så det är bara att pallra sig iväg.

Idag hade dottern uppspelning för att komma in på den gymnasieskola hon vill. Det är den skola hon går nu, men alla måste göra uppspelningsprov så det blir på samma villkor som alla söker, för de har sökande från hela landet. Det är estetisk linje med spetskompetens i musik. Jag var där tillsammans med henne och hennes pappa för att dels stötta henne (hon var jättenervös innan) och dels fick vi information från rektorn om gymnasieutbildningen. Det kändes bra. Hon är så duktig min stora, lilla tjej och det gick bra för henne att spela. Nervöst lyssnade jag genom dörren och hörde att det gick hur bra som helst. Det här stycket spelade hon:

Jag älskar Bach och blir därför så glad när hon spelar det här stycket hemma.

Nej, nu är det nog dags att ta min onda hals och lägga mig tror jag. God natt.

Fredagsmys

En kopp gott, hett te, en påse godis och film. Så härligt!
Ha en trevlig helg allihop!

Dagarna går så fort...

Jag hinner faktiskt inte med mig själv. Redan torsdag! Vad hände?! Rättning, planering, omstrukturering på jobbet, familj, planering av olika saker inför skolstarten för barnen (bland annat ska dottern göra sångprov på lördag för sin gymnasieskola, hon ska gå estetisk med sånginriktning)... Jag hinner inte pusta ut känns det som. Och att hinna skriva, det är bara att glömma. Det hinner jag på helgen. I bästa fall. Därför längtar jag efter lördagmorgon när jag har ett par timmar för mig själv då sonen leker för fulla muggar och jag hinner skriva lite innan maken kliver upp. Längtar till det!


Nu är det dags för lite mer lektionsplanering. Hejåhå!

Globen...

Usch vad otäckt det här som hände i Globen! Jag ryser och är tacksam att jag inte känner någon som är skadad (vad jag vet i alla fall). Däremot intervjuas en vän till dottern i den här artikeln. Fy. Hoppas alla får komma hem till sina familjer snart.

Plus och minus

Mådde lite bättre idag, har fortfarande feber men inte lika hög som tidigare. Halsen är som sandpapprad med grövsta papperet och näsan droppar dripp, dropp. Jag är sårig i näsan av allt torkande...

Fördelen var i alla fall att jag kände mig tillräckligt pigg för att skriva, och det gick undan idag. Jag skrev kanske ca 3000 ord idag (woohoo), men jag såg att det sista stycket som jag skrev innan sommaren inte höll för fem öre, så den fick strykas. Så ca 2000 ord ströks och 3000 ord plussades till så inalles blev det ändå 1000 ord plus. Det är jag ändå nöjd med. Det går ju åt rätt håll.


Bara nu klådan i ansiktet kunde ge sig också... Vet inte var den kommit från, men kliar som attans gör det och jag är knallröd i ansiktet. :( Största minuset idag.

Stängt pga sjukdom

Har nog troligtvis fått influensan, och därmed är jag rätt utslagen. Jag orkar inte blogga just nu, och hoppas att jag snart blir frisk så jag kan komma tillbaka igen för det här är inte kul. INTE.

Bilden lånad från internet.

Återkommer ASAP. Nu ska jag vänta tills alvedonet och iprenen har börjat verka mot min feber och värk i kroppen innan jag lägger mig. God natt!