fredag 14 september 2012

Vad är det för samhälle vi håller på att få?

Ingen har väl missat nyheten om den fruktansvärt hänsynslöse "mannen" som rånade en medvetslös man som ramlat ner på tunnelbanespåret och lämnade honom att bli överkörd av tunnelbanetåget. Det gör mig så ont att läsa detta och jag blir så himla arg och besviken. Besviken över hur en människa kan ha en sådan total brist på empati och medmänsklighet så han lämnar mannen att dö och bara skiter i det. Bara går därifrån utan att säga till någon. Det är så kallt så jag blir alldeles chockad. Undrar hur han tänker när han förstår att han är känd över hela världen pga sin råhet, och att han förmodligen är Sveriges mest avskydde man just nu. Bryr han sig alls? Eller fattar han och håller sig undan? Ja, det vet bara han själv.

Jag minns en händelse från när jag var höggravid med sonen. Jag hade följt dottern till skolan och skulle ta tunnelbanan hem igen. Sonen brukade ligga och trycka på kroppspulsådern, vilket ledde till att jag kunde bli yr i huvudet och må dåligt då och då. Den här morgonen kände jag att yrseln var på gång och kände att jag behövde lägga mig ner. Jag bad kvinnan på sätet bredvid mig om det var ok att hon flyttade på sig så jag fick lägga mig ner eftersom jag höll på att svimma. Hon blängde surt på mig och flyttade till en annan plats utan att ens fråga hur jag mådde. Ingen av de som satt runt omkring mig frågade mig hur jag mådde, trots att de måste ha sett att jag var höggravid, och de hörde att jag sade att jag var svimfärdig. Först efter ett långt tag (typ en kvart) kom en kvinna fram och frågade om jag var ok, men då var jag på väg att kvickna till igen så sade jag att det var ok med mig och tackade för hennes vänlighet.

Den händelsen skrämde mig så pass så jag vågade inte åka tunnelbana mer förrän sonen var född. I alla fall inte utan min man. Om jag hade råkat ut för något allvarligt, hade någon brytt sig? Troligtvis inte, eftersom de inte kunde veta vad jag drabbats av, och ingen frågade eller ens visade någon slags empati. Det enda jag fick var konstiga blickar och kyla.

Är det det här samhället vi håller på att få? Kallt, rått och hänsynslöst?

Det smärtar mig. Så oerhört.

5 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

Det är så oerhört rått.

Skrivarvisionären Ebba sa...

Kan knappast tro att det är någon som är drogfri som gör något sådant. Antagligen är han hög som ett hus och skiter i allt.

Så tråkig upplevelse du hade på t-banan :(

Kram

Annika sa...

Du har så rätt. Det är sällsynt med medmänskilghet mellan främlingar. Kanske beror det lika ofta på feghet som att inte bry sig. Människor vågar inte lägga sig i ens när man ser att någon mår dåligt.
Feghet till att bry sig och visa hänsyn borde kanske jämställas med rått och hänsynslöst våld om det resulterar i att någon far riktigt illa.
Ha en skön lördag!
Kram

Andra intryck sa...

Det kryper i kroppen på mig när jag läser om din upplevelse i t-banan. En kollega var med när en kille i 13-års åldern åkte skateboard nerför trapporna till t-banan och ramlade, slog sig och grät. Alla gick förbi, nästan klev över honom tills min kollega kom och hjälpte honom. Helt fruktansvärt.

Ninas skrivarlya sa...

Åsa: Usch ja! Så trist. :(

Ebba: Det är min tanke också. Fast någonstans inom en, hur hög man än är, borde det finnas någon form av medmänsklighet som säger ifrån att man inte lämnar en försvarslös människa på ett tågspår. Förmodligen både hög och störd. :(

Kram

Annika: Visst är det feghet, och jag är osäker om jag skulle våga ge mig in och försvara någon som råkar illa ut. Jag skulle dock kunna ringa polis eller så. Men att hjälpa en person som mår dåligt är det minsta man kan göra tycker jag. Åtminstone fråga om man kan göra något.
Ha en skön lördag du med!
Kram

Andra intryck: Fy vad hemskt. Stackars kille. Vilken tur att din kollega kom och hjälpte honom. Tänk om det hade varit mitt barn. Jag hade blivit tokig om jag hade fått veta att ingen hjälpt till om någon av dem ramlat och slagit sig.