Mamma...

För två år sedan kämpade du emot din egen kropp, mot smärtor och ångest. Dina två barn, dvs jag och min syster, och din syster satt hos dig hela dagen och pratade med dig och om dig medan du gled in och ut i medvetslösheten. När vi gick iväg för att äta lunch verkade du sova djupt, men när vi kom tillbaka satt en undersköterska hos dig. du hade blivit orolig när vi gick och försökt ta sig ur sängen, vilket ledde till att du höll på att dö av syrebrist. du var blek som ett lakan när vi kom och vi trodde att din sista stund var kommen då. Men du höll ut ett tag till.

Smärtan hos din syster när hon gick från sjukhuset för ganska precis exakt på klockslaget för två år sedan, det går inte att beskriva. Men du höll ut några timmar till. Min syster och jag hade just pratat med personalen på avdelningen om att få ett rum där vi kunde sova över under natten, men det behövdes aldrig. Kl 23.20 skulle nattpersonalen vända på dig, och i samband med det flydde livet från dig. Du somnade in lugnt och stilla med dina förtvivlade döttrar hos dig.

Idag har jag varit till minneslunden här i Skogskyrkogården och tänt ett ljus och satt rosor till dig. Du finns inte där, din aska är begravd i din hembygd, men din själ finns säkert någonstans här.

Just nu sitter jag och lyssnar när din dotterdotter spelar piano, och jag vet att du skulle ha njutit av att lyssna på henne. Du älskade att gå på hennes konserter och var så stolt över hur duktig hon var. Jag tror att du sitter någonstans och lyssnar på henne i detta nu också. Ser du henne? Ser du också din dotterson som sitter på golvet och leker med sina pirater? Du skulle ha varit så stolt över honom också. Han är så duktig i matte. Det skulle du ha tyckt om...

Tårarna rinner när jag sitter här och minns dig, och minns den sista plågsamma tiden på sjukhuset. Plågsam för oss, inte för dig vad vi vet. Du verkade i alla fall lugn.

Vad jag önskar att det gick att skruva tillbaka tiden. Tiden innan cancern. Men det går inte. Jag får lära mig att leva med att du är borta för alltid. Det är svårt, men det måste gå. Jag har fortfarande kvar ditt telefonnummer i mobilen. Jag kan inte radera det. Det går inte. Det måste finnas kvar.

Jag saknar dig så mycket, mamma. Mer än du någonsin kan ana. Jag skulle så gärna vilja hålla om dig, och känna dina armar om mig en sista gång, men det går inte. Du är för alltid på en annan plats. En plats som jag inte vet var det är, men jag hoppas att du har det bra där du är.

Du är för alltid saknad, och för alltid i mitt hjärta.