Att genom skrivandet få fantisera ihop en egen värld, få befolka den som man vill och (till viss del) styra vad de gör, vad de säger, hur de är... Är inte det att vara Gud så säg?! Det är så härligt men samtidigt lite skrämmande. Jag bestämmer allt om dem och deras öde; hela deras liv utstakas in mitt huvud och förevigas genom mitt knappande på tangentbordet. De bor, lever, äter, älskar, hatar, arbetar och smider planer i ett Word-dokument i min dator. Även om det bara är ord på ett (datoriserat) papper så är de för mig, (och för de som läser) högst levande. När jag skriver och förmedlar deras liv och leverne så är det väldigt fascinerande att de ibland kan ta så mycket plats och helt stöka om det jag hade planerat för dem. De lever sina egna liv, de ändrar händelserna, en person kanske försvinner, en annan kommer in. Karaktärerna styr mig istället för tvärtom.
Ibland är jag inte Gud, jag är bara en marionett.
7 kommentarer:
Visst är det coolt? Men svårt ibland att veta hur mycket man ska låta dem styra själva, tycker jag. Vet inte om det blir bäst om man följer sin egen plan eller låter den ta en ny riktning på grund av vad karaktärerna vill.
Jättebra inlägg - håller med :)
Oh, vad jag känner igen mig i det här!
Det är härligt när berättelsen och karaktärerna lever sitt eget liv.
Ja det är häftigt:-)
Innan jag själv började skriva trodde jag att det var ett slags hokuspokus när författare sa så där. Men nu vet jag ju - håller med. Fint inlägg o så sant:-) //Kram Ebba
Det är den häftigaste känslan!
Att vara marionett är faktiskt inte helt fel det heller :)
Tack alla för era kommentarer. Vad roligt att ni känner igen er i det jag skriver, och jag blir jätteglad när ni säger att det var ett bra inlägg. Tack! :)
Jag veeeeet det är så härligt. Det måste vi prata mer om när vi ses anart :)
Skicka en kommentar