Om spöken och övernaturliga ting

Såhär i Halloweentider så är ju tal om andar och spöken inget konstigt. Inget konstigt alls. Jag är inte speciellt religiös (har väl någon form av barnatro kvar djupt inom mig, men inget jag aktivt utövar) men jag tror ändå på att själen går vidare efter dödsfallet. Någonstans. Ingen vet riktigt vart. Några går nog vidare till Paradiset (eller helvetet med kanske?), medan andra finns kvar på jorden av olika skäl.

Vad jag däremot vet är att jag upplevt andar (eller spöken om man så vill). För att nämna några exempel: min syster och hennes sambo bodde i en gammal lägenhet mitt inne i centrala Härnösand för många år sedan. I deras lägenhet fanns ett spöke som ställde till det för dem ibland. Hon(?) kunde dra ut lådor och öppna skåpdörrar, riva ut sopor och knata runt i lägenheten. En natt skulle jag sova över hos dem. Jag sov i vardagsrummet med en gammal knarrig parkett, och på natten hörde jag väldigt tydligt att någon gick tvärs genom rummet. Jag såg ingen, men jag hörde desto mer. Det hände flera gånger, som om hon (?) var orolig över att jag var där. Gissa om jag hade svårt att sova den natten!

En annan gång var uppe i farmor och farfars hus i Jämtland. Farfar hade nyligen dött. Farmor brukade berätta att hon såg honom i huset då och då. En natt hade jag somnat ifrån sänglampan och jag vaknade av att det knackade i väggen där lampan satt. Jag berättade det för pappa på morgonen och han påstod att det hade bara knäppt i väggen, men det var det inte. Det var tydliga knackningar som väckte mig. Min syster har också upplevt mycket i just det huset och även i grannarnas hus. Jag är helt övertygad om att det var farfar som talade om för mig att jag skulle släcka lampan.

När pappa begravdes så kände jag så tydligt av hans närvaro i rummet. Han satt i ett speciellt hörn och såg på oss alla. Han kändes lugn och nöjd. Samma sak med mammas begravning. Hon satt vid en särskild pelare inne i salen och hon kändes också lugn och nöjd, men frustrerad.

I torsdags gick jag till minneslunden i Skogskyrkogården. Mammas aska är fortfarande i krematoriet i Skogskyrkogården i väntan på transport upp till norrland, så hon är ännu inte jordfäst. Men henne brukar jag känna av ofta här hemma. Nåväl, jag satt där vid minneslunden. Det blåste iskallt och jag frös. Jag var så ledsen och pratade högt för mig själv till både mamma och pappa. Jag frågade mamma om hon var där med mig nu. Då plötsligt kom en varm vind och blåste i mitt ansikte ett ögonblick innan det blev kallt igen. Det var mamma som kom på besök från Spanien (där hennes själ annars är just nu)! Det kändes tryggt (men förstås så oerhört sorgligt) och jag kunde gå hem igen.

Jag vet att mina föräldrar är med mig och det känns bra. De känns lugna och trygga och inte skrämmande.

Det som däremot känns skrämmande är att det spökar på Häringe slott där vi ska på Readtreaten...! Känns lite sådär får jag erkänna...