onsdag 6 oktober 2010

Varför skriver jag?

Karina har en utmaning i sin blogg där man ska berätta varför man skriver.

För mig har ord i alla dess former varit viktigt sedan jag var liten. Jag lärde mig läsa när jag var 5 år, och hela lågstadiet tyckte jag var pestigt för jag kunde ju redan läsa. Jag behövde inte sitta och traggla bokstäverna för jag kunde dem ju, men att få någon mer utmanande uppgift var "out of the question" på 70-talet. Då fick jag minsann sitta och ljuda orden trots att jag kunde läsa flytande.

Som barn hade vi barnflicka hemma hos oss ett tag som kunde se efter min lillasyster (och mig) när mamma och pappa jobbade, och den kvinnan var fenomenal på att hitta på sagor. Hon skrev små böcker åt oss, och jag blev inspirerad till att skriva jag med. Jag skrev massor av berättelser och sagor av varierande längd och innehåll, och det är något jag har fortsatt med i större delen av mitt liv. Tyvärr finns inga av de små sagorna kvar vad jag vet. De är nog slängda... :(

Vi hade en sommarstuga också i barndomen, och där satt jag och min syster i varsin gunga under varsin stor björk och berättade sagor högt för oss själva. Berättandet har alltid funnits i mig och pockat på att få komma ut.

Embryot till mitt manus "Prövningar" (som nu ligger hos två förlag) påbörjade jag som 11-12-åring, och nu har jag i vuxen ålder skrivit färdigt det efter att det har legat bortglömt i hjärnkontoret större delen av mitt liv. Men nu dammades det av och skakades liv i igen. Få se hur långt det håller.

Men varför skriver jag då? Ja, jag bara måste! Skrivandet är ett knark, ett gift, en drog. Något jag bara måste göra, annars mår jag inte bra. Jag blir rastlös både i kropp och knopp om jag inte får sitta och gestalta den "verklighet" som finns i mitt huvud och som vill komma ut på pränt.

Skrivandet har för mig blivit ett starkt beroendeframkallande gift, och jag är så glad att jag får följa med på "trippen" som skrivandet ger mig. Jag inser att jag låter som en "pundare" och det kanske jag är. En skrivar-pundare. Det finns inget "Anonyma skrivare", men skulle det finnas så skulle jag garanterat inte gå med. Jag vill inte bli avvänjd, jag vill fortsätta skriva. För alltid.

4 kommentarer:

Karina författar sa...

Det här behovet av att skriva verkar faktiskt vara en typ av positivt beroende hos de flesta. Längtan efter att skriva, hitta på, och utvecklas är enormt starkt.

För övrigt kunde jag också läsa när jag började skolan. Vi var tre i klassen som kunde, och vår skola tänkte faktiskt till och lät oss gå till en "läsefröken" under svensklektionerna första året.
Där fick vi bara göra en massa skrivövningar och annat, fast det var väldigt lättsamt betonat. Jag älskade verkligen att gå till läsefröken.

/K

Ninas skrivarlya sa...

Karina: Önskar också att jag hade kunnat få göra det. Vi var faktiskt också några st i klassen som kunde läsa, men vi fick sitta i klassrummet med de andra som aldrig sett en bokstav innan de började ettan.

Men men, gjort är gjort och resultatet blev nog bra ändå. :)

Annelie sa...

Åh vad jag känner igen mig, både i att traggla meningslösa bokstäver när jag redan kunde läsa och att ha skrivandet som knark.

Kul att du hittade till min blogg! Lycka till med skrivardrömmen.

Perny sa...

Jag var sen med att lära mig läsa och skriva så där känner jag inte igen mig, men det där måstet, det tvingande i att skriva. Jag är så där hemsk mot mig själv så jag bejakar det för sällan, för högt prestationskrav på mig själv tror jag som jag har svårt att leva upp till, och därför skriver jag ibland inte och det ger mig ångest. Men som sagt, det räcker med en utredning så jag får skriva något, eller en uppdatering i en blogg, så mår jag så mycket bättre sen.

Kände mig fysiskt skrivtillfredställd när jag jobbade på socialkontor, jag var den där konstiga sockärringen som gärna skrev utredningar :D