Idag har jag haft en dipp i sorgen efter mina föräldrar. Dottern är pianist och spelar så himla bra, och idag när hon satt och övade på ett stycke som är så vackert så började jag gråta. Jag var i köket och lagade mat och grinade så tårarna sprutade. Min mamma älskade musik och blev så glad när dottern kom in på den skola hon går i nu som är inriktad på musikundervisning. Hon älskade att gå på hennes konserter och var så stolt över henne att hon är så duktig. Samma sak med min pappa. Han bodde så långt bort så han var aldrig på någon konsert, men han hörde ju henne öva och han var också stolt över hur duktig hon är.
Det gick upp för mig idag, där och då, att de aldrig får höra henne spela mer, och det vred om i mig medan jag lyssnade på när hon övade det här stycket:
Jag tror att de sitter i sin himmel och lyssnar och njuter av hennes spelande. Jag kände av mammas närvaro idag... På lördag är det ett år sedan hon dog...
10 kommentarer:
Det måste vara så tungt att förlora sina föräldrar som du gjorde.
Kram!
Det tror jag också att de gör. Stor kram!
Vilken vacker tanke.
Jag älskar Claire de Lune.
Kramar!
Egentligen finns inga ord som kan trösta, men det går att visa att man bryr sig. Jag bryr mig!
Att oväntat mitt i vardagen nås av och få kontakt med sin inre sorg ser jag som något positivt ändå.
Det kan inte ha varit lätt att på så kort tid förlora sina båda föräldrar - det går nog inte att ta in ordentligt.
Kroppen är så sinnrik att den släpper på det inre trycket i portioner så att vi inte ska gå under - vi klarar sedan mer än vad vi tror om oss själva. Men det är först efter lång tid som vi tillfullo kan förstå det.
På vägen får vi lov att knäa lite grann - det hör till.
Just nu skulle jag vilja baka (klockan är 01:25 - oj) en rabarberpaj till dig och skicka genom cyberrymden ...
STORA KRAMAR
Jag förlorade min mamma för snart fyra år sedan och senast i vintras grät jag över att hon inte finns mer. I mitt fall har tiden faktiskt gjort det mindre sorgset (tiden läker alla sår, du vet), men det är alltid tungt att förlora närstående.
En jättestor kram till dig, fina vän! <3
Jag skulle ju säga det också, att jag tror som Ebba att för det mesta är psyket så snällt mot oss att det portionerar ut sorgen i lagom doser, även om de kan kännas nog så stora.
Åh, så smärtsamt. Och så vackert - om de hör...
Åsa: Ja, år 2010 var ett "annus horribilis" för mig. Riktigt tungt. Det är det ännu, fast det är lättare att uthärda nu.
Annika: Tack! :)
Helena: Tack! :)
Anneli: Visst är det ett vackert stycke?! Älskar det.
Kram
Ebba: Tack för ditt fina, kloka svar. <3 Och tack för cyberpajen! Den behövde jag. :)
Kram!
Maria: Visst är det så att tiden läker sår, men ärret efter förlusten kommer alltid finnas kvar och göra sig påmint då och då.
Kram
Susanne: Mycket smärtsamt, även om den värsta sorgen har lagt sig. Nu är det småsaker som gör att man påminns om att de inte längre finns.
Det måste vara tungt, jag kan bara försöka föreställa mig hur det måste kännas för dig. Kramar!
Ps Clair de lune är en av mina favoriter.
Skicka en kommentar