Sorg, glädje och tacksamhet

Läste nyss era kommentarer på mitt förra inlägg och grät så det forsade. Sorgen gör sig fortfarande påmind och just nu går jag igenom en jobbig tid. Små saker i livet gör att jag påminns om vad jag förlorat. Häromdagen hittade jag i frysen en burk sylt som pappa gjort, och bara att se hans speciella handstil rammade mig hårt. Nu närmar sig årsdagen av mammas död, och i helgen lär jag inte vara så glad, men dottern konfirmerar sig på söndag så jag får väl bita ihop för hennes skull.

Pappas sida är helt borta. Han hade inga syskon, och den lilla släkt han har (några kusiner) har vi så gott som ingen kontakt med. Mamma har sina 4 syskon och sin mamma (min mormor) kvar, så där har vi ju lite släkt. Dessutom är det så att jag har i förra veckan fått insikt i att vissa släktingar inte var de man trodde, och det har smärtat oerhört. Nu gråter jag ett par dagar, men jag vet att jag kommer snart ut på andra sidan och mår ok igen.

Det jag har insett med stor glädje är att jag är så OTROLIGT tacksam över den värme och sympati jag mötts av på bloggen. De fina kommentarerna jag fick gjorde mig så rörd så jag grät. De flesta människor jag lärt känna genom bloggen har jag inte träffat på riktigt, men jag önskar så att jag fick göra det. Jag är så himla tacksam över att det finns så himla fina människor som på ett så vackert sätt ger mig - en okänd människa - sin omtanke. Jag tycker det är fantastiskt glädjande att det finns så snälla människor, trots att vi aldrig setts i verkligheten.

Tusen tack mina underbara, fantastiska, omtänksamma bloggläsare. Önskar att jag kunde tacka er alla personligen och bjuda er på en fin middag. Nu går ju inte det, så jag får väl lägga upp en fin inspirationsbild på en middag.

Tusen tack till er alla underbara människor!