Ett år har gått - vila i frid, mamma!

Idag för ett år sedan satt jag, min syster och vår moster vid mammas dödsbädd och bara väntade. Vi fick vänta ända till 23.20 innan hon drog sina sista andetag och slutligen fick ro.

Idag blir det en tur till minneslunden. Ofattbart att ett år har gått. Jag förstår inte riktigt på alla plan att hon är borta. Inte än. Det gick så fort. Hon hade legat på sjukhus en månad och ingen fattade vad som var felet med henne egentligen. Så blev jag inringd från min praktikplats att vara med när de meddelade att hon hade spridd cancer, och att man nu skulle koncentrera sig på att hon skulle ha det bra tiden som var kvar. Mamma fick en chock av det, på riktigt alltså. Hon blev förvirrad och hennes puls blev skyhög och blodtrycket jättelågt. Snabbt som attan fick hon ett enkelrum där hon fick smärtlindring och lugnande. Detta var två dagar innan hon dog, och hon hämtade sig aldrig från chocken. Hon dog inte av cancern i sig, hon dog av chock.

Det känns bra att vi fick sitta hos henne på slutet och ge vår närhet och värme till henne när hon gick över till andra sidan. Nu tror vi att hon är i sitt älskade Spanien. Hon sitter på stranden och gräver ner tårna i den varma sanden, lyssnar på vågornas brus och njuter av sangria och "Tocina de cielo" (en efterrätt som finns i Spanien som var det godaste hon visste). Där är hon nu, och hon mår så gott.

Vi saknar dig så, mamma!