lördag 17 september 2011

Ett år har gått - vila i frid, mamma!

Idag för ett år sedan satt jag, min syster och vår moster vid mammas dödsbädd och bara väntade. Vi fick vänta ända till 23.20 innan hon drog sina sista andetag och slutligen fick ro.

Idag blir det en tur till minneslunden. Ofattbart att ett år har gått. Jag förstår inte riktigt på alla plan att hon är borta. Inte än. Det gick så fort. Hon hade legat på sjukhus en månad och ingen fattade vad som var felet med henne egentligen. Så blev jag inringd från min praktikplats att vara med när de meddelade att hon hade spridd cancer, och att man nu skulle koncentrera sig på att hon skulle ha det bra tiden som var kvar. Mamma fick en chock av det, på riktigt alltså. Hon blev förvirrad och hennes puls blev skyhög och blodtrycket jättelågt. Snabbt som attan fick hon ett enkelrum där hon fick smärtlindring och lugnande. Detta var två dagar innan hon dog, och hon hämtade sig aldrig från chocken. Hon dog inte av cancern i sig, hon dog av chock.

Det känns bra att vi fick sitta hos henne på slutet och ge vår närhet och värme till henne när hon gick över till andra sidan. Nu tror vi att hon är i sitt älskade Spanien. Hon sitter på stranden och gräver ner tårna i den varma sanden, lyssnar på vågornas brus och njuter av sangria och "Tocina de cielo" (en efterrätt som finns i Spanien som var det godaste hon visste). Där är hon nu, och hon mår så gott.

Vi saknar dig så, mamma!

5 kommentarer:

Andra intryck sa...

Kan inte föreställa mig vilken chock det även måste ha varit för er.
Solen skiner för din mamma och dig idag.

Hanna Lans sa...

Sorg och saknad, jag undrar om man någonsin kan värja sig från det. Oavsett form så är det svårt men något naturligt. Tyvärr hindrar inte det mig från att sitta här och låta tårarna flöda till ditt inlägg ... Hoppas du får en fin dag trots allt!

Författarvisionären Ebba sa...

Du skriver så målande - mina tårar rinner oxå.
På ett ungefär kan jag empatiskt känna hur du upplever det. Tror jag ska skriva ett eget inlägg om det framöver.
Många, långa kramar<3

Anneli sa...

Kramar! <3

Maria Engelwinge sa...

Det är så tragiskt och overkligt när våra nära går bort så hastigt och utan förberedelse. Chocken (för oss efterlevande) kan hålla i sig länge.