11 september

Alla minns vad man gjorde den här dagen. Dagen då världen förändrades. Dagen då vi skakades om på ett sätt som vi inte riktigt har hämtat oss från ännu. Dagen som man aldrig i sina vildaste fantasier skulle tro kunna hända.

Jag minns så väl när jag fick veta vad om hänt. Jag hade jobbat hela dagen och var hemma i min lägenhet med min dotter som då var 4 år. Min exman och jag hade just gått igenom vår skilsmässa, och han skulle komma till lägenheten av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg. Han sprang in och ropade: "Du har väl hört?" Jag var helt oförstående, för jag hade inte hört någonting trots att klockan var runt 6 på kvällen. Han sade att det varit ett terrorattentat mot USA och jag trodde inte det var sant. Jag slog på TV:n och möttes av bilderna av de brinnande tornen som rasade ihop. Den bilden har förföljt mig än idag för den är så fruktansvärt gräslig bortom ord och förståelse.

Några dagar efteråt blev jag sjuk i influensa med hög feber, och de feberdrömmarna var de otäckaste jag varit med om någonsin.

Den ena drömmen handlade om att jag var instängd i ett av tornen och beslöt mig för att hoppa. Den där känslan när jag föll mot marken går inte att beskriva, trots att det var den dröm som jag vaknade upp ifrån. Många hoppade från tornen och fick aldrig vakna upp mer.

I den andra drömmen satt jag i det plan som skulle krascha med torn 2. Jag såg genom flygplansfönstret hur det ena tornet brann och skräcken när jag såg tornet närma sig och jag visste att vi skulle krascha och jag skulle dö var hemsk. De där drömmarna lever med mig ännu och jag kan komma ihåg skräcken och maktlösheten jag kände i båda drömmarna, trots att det gått tio år.

Idag går mina tankar till de som dog den här vackra septembermorgonen då en hel värld skakades om, och självklart till deras anhöriga som lever vidare med minnena.