Tankar kring födelsedagar och åldrande

Om inte alltför länge fyller jag 45. Fyrtiofem år! Herreminje. Jag känner mig inte en dag äldre än 29, och beter mig säkert därefter också. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men det jag vet är att jag ska ta vara på livet så länge jag lever.

Jag hade ingen som helst åldersnoja över att fylla 30, inte heller när jag fyllde 40, men nu! Att fylla 45 känns jättehemskt, för då vet jag att snart är jag 50 och då känns det som man har blivit "gammal". Förmodligen kommer jag inte känna mig gammal alls den dagen jag fyller femtio, men herregud, vad vet man. Jag är ju bara 29... Hihi.

När man var barn så hade man ju en annan uppfattning om åldrandet. Då ansåg man att någon som var trettio var jättegammal, vilket man inte tycker idag. Jag har diskuterat detta med min tonåring om åldrande, och hon har aldrig tyckt att det är konstigt att jag är så pass gammal. Det kan ha något att göra med att många i hennes klass har gamla föräldrar (min ålder), så det blir mer naturligt än om vi hade bott i en liten håla i norrland där man blir gravid i sena tonåren redan. Lite generaliserat kanske, men ni förstår vad jag menar. Vad som anses som gammalt beror på vart i livet och vart i landet man befinner sig.

Jag minns när jag var liten, jag skämdes så oerhört över min mamma. Hon var SÅÅÅÅÅ gammal. Hon var 29 när hon fick mig och i den lilla by i norrland där jag växte upp var det oerhört gammalt att få barn i den åldern. Där fick man barn i 20-årsåldern, och min mamma var alltså ca 10 år äldre än klasskompisarnas mammor, vilket jag tyckte var oerhört pinsamt. Då. Nu vet jag att mamma och pappa hade svårt att få barn, därför kom jag först 4 år efter deras bröllop och min syster kom nästan 6 år efter mig.

Idag är det ju ingen ålder att bli mamma vid 29. Jag var 30 när min dotter föddes och 40 när min son kom. Visst kan många anse det vara för gammalt att bli mamma vid 40, och jag få erkänna att det har sina nackdelar med ökad trötthet och att jag kanske inte får uppleva mina barnbarn så länge. Men fördelarna överväger förstås. Läser man på ett visst familjeforum så blir man alldeles matt. Där bedrivs det periodvis häxjakt på "gamla" mammor utan att känna dem och deras historia. Man anser att de är såååå egoistiska då de väljer att skaffa barn efter 40. Det är ruskigt tycker jag, men man får väl skylla på ungdomligt oförstånd (majoriteten av forummedlemmarna är mellan 20-30 år. Alla har vi väl våra skäl till att skaffa barn sent i livet, och jag anser att när naturen börjar sätta stopp i form av klimakteriet, då ska man lägga ner. Även om det smärtar.

Visst är det roligt att fylla år, men det vore ännu trevligare om man kunde låta bli att räkna åren... ;-)