Ja, nu är det klart. Mammas lägenhet är nu i någon annans ägo, och jag har sett den för sista gången. Jag åkte till den innan för att hämta upp en sak, och sedan åkte jag till mäklaren för att skriva under papperen. När jag gick runt i lägenheten för sista gången så kom tårarna faktiskt. Jag tog lite kort på den ekande tomheten där i det som var mammas "slott". Hon trivdes så bra där, och jag kände av hennes närvaro i lägenheten. Hon var där hon också för att ta farväl av den. Så mycket minnen som passerade revy när jag gick omkring där. 20 års minnen...
På väg hem från Väsby tjöt jag som ett barn i bilen. Det var hårt att åka därifrån. Väldigt hårt. *snyft* Dock ska jag åka tillbaka någon dag i nästa vecka och avsluta mammas bankkonton. Få se om jag orkar åka förbi lägenheten eller om det bara kommer att göra ont.
Men nu ska vi se framåt, och tänka på det som är trevligt istället; resan till Jämtland imorgon med familj och vänner till exempel. Underbart ska det bli (även om vädret inte kommer bli lika bra där som här har jag sett).
4 kommentarer:
Jag gråter oxå nu när jag läser vad du gick igenom idag. MEN jag ser alla tårar som balsam - de är läkande och gör att det som gör ont inte blir något elakt som blir kvar och skaver för tid o evighet. Sorgen har man ju alltid kvar, men i bästa fall blir den mer hanterbar när man gråtit om o om igen. Fram för gråten<3
STOR TRÖSTEKRAM - du har varit SÅ duktig o tagit hand om allt!
Åh, det gör ont att läsa...
Jag vet hur det känns. Gick igenom samma sak för drygt tre år sedan. Visst är det en speciell slags sorg när ens mamma går bort?
Massor med kramar
Usch ja vad jobbigt. Jag promenerade runt i svärföräldrarnas hus tillsammans med maken (huset han växte upp i) och det var tungt! (och då var det inte ens min historia). Kram på dig!
Skicka en kommentar