tisdag 24 maj 2011

Att vara rotlös

Bild lånad från nätet

När jag fyllde år för ett par veckor sedan så kände jag inte alls samma glädje som jag brukar känna. Och nej, det hade inget med åldern att göra. Det hade med mina föräldrar att göra. De som inte längre finns. Jag kände så starkt under hela dagen att de som gav mig livet inte längre finns att hylla den dag jag kom till världen. För mig var det en jättekonstig och en oerhört smärtsam tanke.

Jag tänker ofta på mig själv som ett träd där man kapat rötterna. De som ger liv är borta. Mina föräldrar är borta och en del av min bakgrund är numera borta. Min pappa hade inga syskon och hans föräldrar är döda sedan länge, så den roten är helt kapad. Mamma har 4 syskon, men jag ska inte säga att jag har någon omfattande kontakt med dem. Jag har inte många kusiner heller, och de flesta umgås jag inte alls med. Några kusiner har jag på facebook och har i alla fall lite kontakt med, och det känns bra. Häromdagen ringde min moster (den av mammas syskon som jag ändå har bäst kontakt med), och vi pratade i en halvtimme. Det kändes så bra att få prata med henne för hon är ändå min släkt och vi hör därmed ihop. Dessvärre är sammanhållning något som mammas gren inte har svart bälte i, och därför känner jag mig så avkapad, så ensam.

Nu har jag bara min syster, och det märks att vi har kommit varandra närmare än förut. Vi har blivit mer viktiga för varandra eftersom vi bara har varandra nu, och det har blivit så påtagligt för oss båda. Livet har tagit en vändning som jag inte kunde ana för ett år sedan, och som jag aldrig i mina vildaste fantasier hade kunnat gissa mig till skulle hända mig. Men nu har det hänt, och nu kämpar jag varje dag för att gå vidare. Ibland går det bra, andra dagar är pestiga. Min födelsedag till exempel.

Numera när telefonen ringer, reser jag mig sällan för att svara. Det är ändå inte till mig ...

2 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

Det är förfärligt sorgligt att förlora båda sina föräldrar så tätt. Du beskriver det fint med ordet "rotlös".

Författarvisionären Ebba sa...

Den där sista meningen vrider om i hjärtat och slår fast huvudtanken på ett tydligt sätt.
Stor kram