onsdag 25 maj 2011

Run for your life

De flesta bloggar jag läser har en bloggförfattare som på ett eller annat sätt motionerar. Att springa verkar liksom höra ihop med författarrollen, så om jag en dag ska bli författare så måste jag alltså börja springa. Hrrm...

Jag är ingen motionär och har aldrig varit, därför har jag också ett antal otrevliga överflödskilon som vägrar lämna min kropp. Nu pratar vi inte ett par kilon, utan ca 25-30 kg övervikt! Jag har testat alla dieter som finns, allt från pulverdieter till viktväktarna och LCHF (och allt däremellan). Inget ger något resultat på mig, och sista åren har kilona cementerats fast. Hur mycket jag än försöker gå ner i vikt, så händer ingenting. Nada! Nothing! Det är oerhört frustrerande och väldigt nedbrytande för mitt självförtroende. Jag vill gå ner i vikt så jag kan känna mig nöjd med mig själv, men jag kan inte.

Jag visualiserar mig själv springandes i skogen, men vid tanken på att mina knän skulle tacka för sig om jag ens försökte springa gör att visualiseringen känns väldigt långt bort. Jag vill sätta igång, men det är ett otroligt långt steg för att verkligen göra det. Jag borde kunna starta med promenader, och ibland om vädret tillåter tar jag en prommis efter att jag har lämnat sonen på dagis. Nu när jag är förkyld kändes promenaden idag till och från dagis som ett maratonlopp; jag var helt slut. Det retar mig. Jag vill så mycket, men min kropp och jag är inte överens. På kvällarna är jag för trött efter att ha fixat med middag, disk, läggning osv och då brukar jag bara hamna i soffan med datorn i knät och kollar på något skräp på tv. Varför inte gå ut och gå en sväng? Men jag orkar inte... Hur ska jag bryta trenden? För jag vill också bli hurtig och gå ner några kilo så jag kan trivas med mig själv lite bättre.

Som sagt, om man ska bli författare så verkar det vara så att man måste springa också (obs! skojar bara). Hihi...

14 kommentarer:

Monica O Kolkman sa...

Haha, känner igen mig.
Jag är en ickesportare. Hade alltid dåligt betyg i gympa och har hatat att röra på mig. Promenera och vandra tycker jag om, och eftersom allt i Holland sker på cykel har jag mycket gratis numera.

Jag kan inte springa. Jogga runt i skogen är för mig inte ett realistisk motionsalternativ.

Men för ca 2 år sedan när BMI började krypa över 30 (fetmagränsen), tog jag mig i kragen och blev medlem i ett gym.
Det var en kick.
En dröm har alltid varit att komma ned till 70 kg, men jag tror aldrig att det kommer att ske.
Däremot tror jag att man måste röra på sig för hälsans skull.

Jag brukar skoja och säga att när jag blir känd författare ska jag gå ned 10 kilo (som Läckberg gjorde, tror jag).

Nej, Nina. Glöm det där med joggingspåret. Hitta någon annan motionsform som passar.
Och man skriver faktiskt bättre, eftersom man tycker att man har varit duktig när man har motionerat. boost för egot alltså.

;)

Thuniis sa...

När jag inte har tränat på ett tag brukar jag börja med en rask promenad, sen börjar jag springa mellan några telefonstolpar sen förlänger jag det hela, det gäller att ha små mål som man känner att man kommer klara av...

nillas liv på pinnen sa...

Den här "författaren" jympar. Det är kul, annars skulle det aldrig funka.
Börja med något pyttelite. En kvarts promenad varje dag efter middagen, typ. Sen, när du känner för det, kan du ge dig på tjugo minuter osv.

Hanna sa...

Jag är sååå med dig på detta! Det är f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t tråkigt att träna. För att inte tala om värken i knäna. :( Jag har bara några kilos övervikt och dessa tänker jag bli av med genom att inte äta så mycket skit. Det brukar gå bra. Sedan har jag en jättebra övning som jag av någon anledning glömmer av titt som tätt, men den är så bra och så bekväm och går att göra framför TV:n:

Ligg på sidan. Höj och sänk benet en liten bit men många gånger. Samma sak på andra sidan. Låren blir fastare väldigt fort! Knäna mår också mycket bättre av detta. Nu har jag en lapp bredvid sängen så att jag gör det innan jag ska sova. På bara några gånger känner jag en viss definition på lårmuskeln. :)

Maria Engelwinge sa...

Förstår dig så väl. Jag har väl också provat ungefär allt. Men nu börjar jag allvarligt fundera på gastric bypass, om inte annat för att det är det direkt hälsovådligt att vara fet.
Dessutom är det MYCKET jobbigare att röra på sig när man är överviktigt. Smala som inte förstår brukar jag ge den här liknelsen: Föreställ dig att du tar dig själv på ryggen och så kutar du en halvmil...
Kram

Åsa Hellberg sa...

Jag bloggar om motivation idag, och det du rabblar här är det jag som coach kalla hinder.
Jag skulle också kunna vara provocerande och fråga dig hur du hindrar dig dig själv från att må bra och gå ner i vikt?

Motsatsen till motivation är HOTivation, vilket funkar bra på mig till exempel:
Om du fortsätter på samma sätt, hur kommer du då att må om två år/fem år/tio år?

Själv kommer jag inte att kunna gå, det räcker...

Ninni sa...

Jag åker ALLDELES för mycket bil. Det har blivit så, även om ambitionerna från början var att göra raka motsatsen.
Men, att parkera onödigt långt bort från målet brukar jag göra... speciellt om jag ska handla, för då får man ju lite tyngd på också.
Jag vet hur du känner, jag känner precis samma lika. Men det är bara jag som kan göra något åt min situation, oavsett vad det gäller...
KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAMEN

Ninas skrivarlya sa...

Monica: Ja, jag tror också på det där med att hitta den sport man själv gillar för annars blir det inte av. Det brukar jag tala om för mina patienter i alla fall... ;) problemet är att jag har svårt att hitta en motionsform som intresserar mig. Jag gillar innebandy (och har faktiskt spelat i ett div 1 lag), men det skulle inte gå idag. ska se om jag kan hitta något annat. Tack för pepp! :)

Thuniis: Det där med små mål är bra att sätta upp för sig själv som man inte stupar innan man ens börjat. :)

Nilla: Ja, det är ju det där med att sparka sig själv i rumpan bara... Får ta hjälp av familjen tror jag. ;)

Hanna: Det låter som en bra övning för mig, eftersom man inte behöver byta om och gå ut och så. ;) Tack för tipset, det ska jag ta mig an.

Maria: Det var en bra liknelse! :) Jag vågar inte operera GBP. Har en kollega som gjorde det, och hon gick ner massor i vikt, men mår inte bra psykiskt av att inte kunna äta den mat hon vill och njuta av den. :( Så jag försöker hitta andra vägar istället.
Kram

Åsa: Hur hindrar jag mig själv? Ja, jag hindrar mig själv genom att inte sätta igång och stapla upp anledningar till att inte sätta igång direkt. Jag vet ju att även om jag är trött på kvällen så mår jag bättre av att gå ut en promenad, men jag behöver någon som sparkar mig i rumpan. Hårt. Ska tänka på det där med HOT-ivation och sätta upp mål för mig själv.

Ninni: Jag har också börjat bli för bekväm och tar bilen till exempel om jag ska till dagis och hämta. Om det är dåligt väder vill säga, annars går jag. Och du har helt rätt; det är bara jag som kan göra något åt min situation!
Kramen!

Maria Engelwinge sa...

Jag förstår din kollega och har tänkt mycket på det här. Ibland njuter jag av att äta men många gånger tycker jag bara att det är tråkigt och besvärligt. Har ofta önskat mig ett piller man kunde ta istället för mat som gav samma mättnad och alla näringsämnen kroppen behöver:). Där för tror jag gastric bypass skulle passa mig väldigt bra för jag äter inte för att det är gott eller för att trösta och döva.

Anneli sa...

Själv går jag. Det har blivit många mil under alla år. Jag tror att man måste hitta något man gillar att göra. Sedan måste man hitta en tid som fungerar och bara göra det. Man slutar att tänka på det och bara gör det. Som att borsta tänderna ungefär :) Lycka till!
Kram!

Författarvisionären Ebba sa...

Kanske att du snart får ordning på sköldkörteln, då blir det iallafall inte svårare ...

Du vet ju att jag varit sjuk länge och jag kan inte springa pga stagen o skruvarna i ryggen, men jag är så tacksam över att jag kan gå. Det ger många endorfiner till mig. Den här gångna vintern har det blivit mkt liggande dock och en liten viktökning. Jag har ju även haft svårt att äta, alltså ätit fel. Så jag började titta på en diet som garanterat skulle ge mig alla näringsämnen. Det blev ISO-dieten. Jag har då ALDRIG ätit så mkt mat och så god i hela mitt liv (jag vet det mesta om mat sedan tidigare o jag hade inte ens 8 kg övervikt) - men lätt som en plätt (det tog några veckor) började dieten verka. Portionerna är riktigt stora så jag blev förvånad ändå. Jag var ju i 1:a hand ute efter hälsoeffekten. Men såklart krävs det en del envishet, som när man är på stan, att inte slinka in på snabbmatsställen. Jag brukar numera ha två ägg, en ostbit, frukt o nötter med mig i väskan - det funkar toppenbra.
Boken jag följer är: fitnessförlaget, isodieten - gå ner ett kilo i veckan av Fredrik Paulún, Kristina Andersson o Martin Brunnberg. Den är liten o illgrön. Recepten är enkla att följa, ser tråkiga ut utan bilder men går snabbt att laga. De är för 1 person. Rekommnenderas varmt:-)
Kram

Ninas skrivarlya sa...

Maria: I så fall är det ju "bara" att köra på då om du har bestämt dig. :) Önskar dig all lycka! <3
Kram

Anneli: Ja, det är ju promenader som får gälla här också, även om jag gärna vill kunna springa. Jag ska försöka få in en rutin att promenera varje dag. Måste.
Kram

Ebba: Det låter ju bra med iso-dieten, och när jag läser lite på nätet om den så är det ungefär så vi äter här hemma. Men jag ska kolla upp den lite mer noggrannt. TAck för tips!
Kram

Annika sa...

Jag tror du måste börja med att tycka om dig själv precis som du är. Sedan för att skämma bort dig ytterligare kan du börja motionera, och som sagt hitta något som du ger dig en kick - varje gång! Var snäll mot dig själv och var din egen prinsessa.
Kul att läsa dina uppdateringar. Det var ett tag sen nu igen...
Kram!

rein_66 sa...

Att du inte går ner i vikt kanske har med din sköldkörtel att göra?Kram Kaiza