"Svenska lärare räcker inte till"

I dagens aftonbladet.se kan man läsa om "krisen i den svenska skolan". Detta med anledning av att en ny säsong av "Klass 9A" ska starta i TV igen. Nu debatteras det för och emot, högt och lågt, fram och tillbaka om hur det kunde bli så här och vems fel det är.

Nu har jag inte varit ute i den faktiska verkligheten som lärare så mycket ännu, men snart så. Däremot så är jag mitt uppe i utbildningen och har den så färsk som den kan bli. Tyvärr. Det diskuteras att lärarutbildningen är under all kritik och det med all rätta. Som lärarstudent är man ohyggligt dåligt rustad inför den verklighet man kommer att mötas av som nyutexaminerad lärare. Jag går KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) där det är meningen att man ska få lära sig den pedagogik och didaktik man behöver för att kunna undervisa. Ämneskunskapen har jag redan i och med min långa yrkesbana som sjuksköterska. Under 3 terminer ska vi få lära oss att bli lärare. Trodde jag ja.

Jag var oerhört naiv när jag sökte utbildningen och trodde att det var pedagogiken och didaktiken som var det viktiga att lära sig, men hej vad jag bedrog mig. Under de två terminer jag har gått hittills så känner jag (och mina kursare) en oerhörd frustration över hur bristfällig utbildningen är. Det vi fått göra hittills är att läsa en massa dammiga, knastertorra avhandlingar om olika teoretiska perspektiv på pedagogik, specialpedagogik, lärarens profession osv, där olika forskares och/eller filosofers hårklyverier om betydelsen av olika "centrala begrepp" tycks vara det väsentliga. Detta ska vi skriva våra uppgifter om. "Jämför de olika teorierna/begreppen och analysera och resonera kring skillnaderna och likheterna" är den vanligaste uppgiften vi har haft. Jaha? Hur lär jag mig undervisning på detta undrar jag då. "Men utbildningen är ju veeetenskaaaaaplig". Jaha? Och? Blir jag en bra lärare genom att läsa en veeetenskaaaaaplig artikel som är så trist så klockorna stannar? Tror inte det va´.

Vi får inga verktyg till vår verktygslåda som vi ska öppna och använda oss av ute i verkligheten om ett halvår. Vi är helt utelämnade till oss själva och till våra kollegor. Jag vill veta hur jag gör praktiskt. Hur bedömer jag/sätter jag betyg? Hur skapar jag ett bra klassrumsklimat? Hur når jag fram på bästa sätt? Hur gör jag när jag har elever med exempelvis dyslexi?... Det finns miljarder med frågor som vi aldrig får svar på. "Det får ni lära er på er VFU (verksamhetsförlagd utbildning = praktik)" är det svaret vi fått. Tack för det! Då vill det till att man har en bra handledare då. Om man inte haft det då? Vad händer då?

De s.k. seminarierna på universitetet är ett stort skämt också. Lite grann kan vi prata kring en uppgift vi haft eller en bok vi läst och ska redovisa i tvärgrupper. Men allt för ofta har det hänt att halva dagen har gått åt till en massa flum som inte hör hemma på den här nivån. En gång (när jag var sjuk tack gode Gud...), så hade de fått vika silkespapper och bygga torn av dem! Uppgiften var nåt slags samarbetsövning/ledarskapsövning... En av mina kursare bor i Norge, och hon flyger hit varje gång. Gissa hur irriterad hon är efter sådana fruktansvärt löjliga, meningslösa uppgifter. Ta in en bra föreläsare istället så man kan lära sig något istället för att sitta och rita träd, vika silkespapper eller leka lekar! MAJ GADD!

Det är inte konstigt att den svenska lärarkåren är utsatt för kritik när utbildningen ser ut som den gör! Flum, dravel och veeeeetenskaaaaapskåthet, det är vad det handlar om. Didaktik läser vi ingenting om. Inte en rad! Ett boktips är allt vi fått. Jamen tack så jävla mycket för det Stockholms Universitet! Jag vill ha föreläsningar, diskussioner, givande seminarier och relevant litteratur, inte ett boktips. Jag häpnar och skakar på huvudet och längtar tills jag är klar. Eller inte...

Ibland undrar jag över min blivande roll som lärare. Jag kommer ut och kan lika lite som när jag började. Vad var det för vits att gå utbildningen då?!

I´m still confused but in another level...