Att vara tonårsmamma

Min fina, fina dotter är 14 år. Hon är min förstfödda och min älskade dotter. Att bli mamma var en stor händelse i mitt liv, och att få bli mamma till henne var underbart. Visst har vi haft våra duster (konstigt vore det väl annars), och jag har verkligen inte varit den bästa mamman i världshistorien det ska gudarna veta. Men jag har gjort så gott jag har kunnat efter de förutsättningar jag haft. Hon har alltid varit så snäll och så go´. Ända fram till tonåren...

Att uppfostra en tonåring är inte det lättaste. Hon är numera sluten och svårnådd. Jag vill veta saker, och jag frågar. Då får jag bara fräsningar tillbaka och önskningar om att sluta fråga, för hon vill ha sitt privatliv ifred. Jag retirerar och säger att jag finns om hon vill prata. Det gör hon sällan. Med mig. Kompisarna är viktiga nu. Viktigare än familjen. Jodå. Jag vet hur det är. Jag förstår. Men det svider i mammahjärtat när jag aldrig får veta något, och bara får axelryckningar till svar på mina frågor.

Dessemellan kan hon vara så go´så go´. Hon kryper nära och vill kramas, hon vill att jag ligger hos henne en stund på kvällen innan hon somnar. Någon gång ibland vill hon att jag sjunger för henne som jag sjunger för lillebror när han ska somna. Att bara få ett mess på Facebook när hon har pappavecka där det står: "Jag älskar dig mamma" får mig att gråta. Då vet jag att jag är värdefull ändå, trots att jag är en "hopplös mamma".

Pappavecka ja. Det är den värsta dagen jag vet: när hon ska till sin pappa och vara där en vecka. Den bästa dagen är när hon kommer tillbaka och jag vet att hon ska vara här en vecka. Det är nackdelen med en skilsmässa; jag förlorar halva hennes uppväxt. Men livet blir aldrig som man tänkt sig...

Att bli oroad när hon är ute och "dräller" på stan på kvällarna är väl helt naturligt när man har barn, men det kan hon inte förstå, lilla hjärtat mitt. Hon blir bara sur och irriterad på mig (och pappa) för att vi oroar oss. Att försöka tala om för henne att vi oroar oss för att vi inte vill att något ska hända henne går inte riktigt fram. Vi är bara jobbiga föräldrar. Jodå. Förstår det. Men ändå inte. Både hennes pappa och jag blir oroliga när hon inte hör av sig om hon blir sen. Senast idag fick jag sms från hennes pappa där han frågade om jag visste var hon var (kl 18.15). Jag hade ingen aning. Jag ringde och pratade lite med honom, och under tiden vi pratade fick han sms från henne att hon (oplanerat) hade gått och tränat och glömt att säga till. Tur att det var ok, men man hinner ju tänka saker. Han skulle ta ett snack med henne igen om vikten av att höra av sig till oss. Oavsett hur liten och trivial saken må vara för henne så kanske det inte är det för oss.

Älskade dotter, du är ett solsken för mig. Måtte vi hitta tillbaka igen till det mys vi hade innan tonårsdjävulen slog sina klor i dig. ;) Snart. Jag vet att den där underbara flickan finns därinne någonstans, och jag hoppas att hon snart kommer tillbaka. Jag finns här, och jag väntar... Otåligt...

Jag älskar dig Elin! For ever and ever.