Åsså var det det här med Häringes spöken...

Jag måste erkänna att jag kände mig lite olustig inför resan när jag tänkte på spöken och att det tydligen finns en del där på Häringe.

Jag har upplevt många saker som inte går att förklara mer än att det måste finnas andra väsen som ger sig tillkänna på ett eller annat sätt. Min farfar har jag fått kontakt med uppe i pappas föräldrahem i Jämtland. Mamma har jag fått kontakt med också. Pappa fick jag kontakt med under begravningen, men efter det så känner jag inte av honom längre. Han har nog gått vidare till ett annat ställe tror jag.

Men, men det var ju Häringes spöken jag skulle prata om. Vi hade ju vår "base camp" i en sal som hette Kinasalen och Denise inledde med att berätta att hon vet att det finns spöken där, för hon har känt av dem. Både i Kinasalen och i badrummet bredvid och i en barnkammare bredvid badrummet. Nyfiken som jag är så gick jag in i badrummet. Inne på toa kände jag av någon aktivitet, någon var där med mig. Kändes sådär kan jag säga... Någon som sitter och kollar på mig är jag kissar... Well. Sedan gick jag vidare till barnkammaren och där kunde jag inte ens gå in pga att någon kraft därinne hindrade mig.

Strax senare blev det fika och jag satt och pratade med en tjej, och hon berättade precis samma sak! Hon kunde inte heller gå in i barnkammaren, och på toa så kände hon en kvävande känsla. Ruggigt, då var jag inte fel ute alltså.

Efter middagen berättade en anställd om vilka spöken som finns på Häringe, och det är ju några st. Förutom de som beskrivs på sidan så finns det tydligen ett barn som brukar krypa upp i sängarna i en viss flygel, och ett annat spöke som ger tjut ifrån sig då och då... Hu...

Inne i Kinasalen tyckte jag ändå att det kändes lugnt, men något kallt kom svepande förbi vid något tillfälle. Inget jag stördes av utan bara noterade.

Sista eftermiddagen blev det stor uppståndelse då Skrivarmamma lyckades fota ett spöke! Herregud, då gick det kalla kårar efter ryggen. Inte av obehag egentligen, utan för att det var så häftigt. Kolla bilden ordentligt, för man ser verkligen att det är någonting där, och om man läser vidare i hennes blogg så får man veta att det troligen var Marguerite Wenner-Gren.

Så visst finns spöken.