All vår väntan blifver lång...

Sitter och trummar med fingrarna på bordsytan. Nu har snart 2 månader gått sedan jag skickade in manuset till tre förlag. Ett av dem hörde av sig nästan med vändande post och tackade nej. Nu väntar jag på att få höra av de andra två.

Jag försöker intala mig själv att det är ingen idé att hoppas för de kommer bara att skicka ett standardiserat "nej tack"-svar, men ändå så hoppas jag. Hoppet är ju trots allt det sista som överger en, och utan hopp skulle man väl inte ha något "jävlaranamma" att fortsätta skriva heller? Men jag försöker skjuta manuset ifrån mig nu och försöker hitta tid att jobba med det andra manuset parallellt med mitt barnboksmanus. Det tänkte jag ta tag i igen och slutredigera snart. Det ska få vila någon vecka till eller så innan jag redigerar och skickar in.

Usch vad jobbigt det är att bara vänta och vänta. Jag vill ju få svar, men ändå inte. Vad konstigt det är ändå. Så länge jag inte fått ett negativt besked så har jag hoppet kvar att de ska ringa och säga att de vill anta manuset, men när jag får mail/brev med nej tack då är det ju definitivt och dörren har stängts. För den här gången i alla fall.

Kollar mailen varje dag (flera gånger) och kollar telefonen så den fungerar. För tänk om den skulle vara avstängd när förlaget ringer? Det vore ju katastrof. Brevlådan inventeras noggrannt den också i jakt på ett meddelande av något slag. Haha. Nja, riktigt så manisk är jag inte, men snudd på.

Nu ska jag plugga vidare. Hej hopp!