Shantaram är en bok som jag hört massor om och glad i hågen satte jag tänderna i den. Första halvan (av ca 940 sidor) läste jag på nolltid eftersom den var oerhört spännande och målande och berättade mycket om Indien och indierna. Men sedan spårade den ur. Huvudpersonen hamnade i fängelse, kom i kontakt med maffian och hamnade i ändlösa filosofiska diskussioner. Sedan blev det resor till än det ena, än det andra landet för maffians räkning, och det radades upp massor med detaljerade beskrivningar av vapen, passtillverkning (falsk) osv som tråkar ut mig oerhört. Boken hade vunnit på att halveras, då hade den gett betydligt mer trevlig eftersmak än vad den gjorde nu. Nu känner jag bara att det var skönt att ha läst klart den så jag kan lägga den åt sidan.
Haruki Murakami är en författare som jag hört mycket om och blev glad när dottern gav mig den här boken i julklapp. Hennes kompis är halvjapanska och hade rekommenderat dottern att köpa den till mig eftersom hon gillade boken. Den är också väldigt tjock (ca 740 sidor), men om böcker är bra spelar sidorna ingen roll. Det här var en bok som jag är väldigt kluven till. Jag vet inte om en är bra eller inte. Jag gillar Murakamis språk, men det blev lite för mycket ibland. Även alla konstiga händelser huvudkaraktären var med om i boken blev lite väl märkliga ibland, och några saker som hände fick jag inte riktigt ihop. Den var dock ganska bra ändå, och jag är lite nyfiken på att läsa mer av Murakami.
Nu blir det kortare böcker resten av sommaren.
3 kommentarer:
Läser du alltid ut dina böcker?
Åsa: Nej, inte alltid. Inte om de är extremt tråkiga. Fast oftast försöker jag tröska mig igenom dem ändå. Ba'fatt liksom. Hihi.
Känner igen din beskrivning av Shantaram! Ska erkänna att jag stoppade någonstans när de var i Afganistan eller var det var... Alldeles för tungt! Men första halvan älskade jag!!!!
Skicka en kommentar