söndag 19 september 2010

Livet går vidare

Jag kan inte förstå meningen med att mina föräldrar skulle behöva gå bort i förtid. Pappa var 78 och mamma bara 73. Det är ju ingen ålder idag. De skulle ha haft många år till med sina barn och barnbarn, men av någon anledning så var de tvungna att gå vidare. Undrar var de är någonstans? Jag är inte religiös, men jag tror ändå att de finns någonstans omkring oss. När mamma somnade in så sade syster att nu var hon nog i Spanien och drack sangria. Mamma älskade Spanien över allt annat, så det känns naturligt att hennes själ finns där nere och njuter. Pappa finns nog här omkring oss någonstans, men mamma är i Spanien.

När vi begravde pappa (borgerlig begravning) så kände jag en stark närvaro under fikat efteråt. Jag är helt övertygad om att han satt i ett hörn någonstans och log åt oss och njöt på sitt eget vis av allt det goda som fanns där i hans ära. Hoppas bara att mamma vill komma hem från Spanien när det är dags att begrava henne också och att hon vill finnas med hon också.

Det känns så sjukt att nu ska vi planera mammas begravning också så snart efter pappas. Men det är bra att vi har klara planer på hur vi vill att det ska vara. Vi vill ha en borgerlig begravning för henne också och den ska gå i spanska tecken på olika sätt.

Nu får vi ta en dag i taget, ett andetag i taget... En dag kommer man att komma förbi den värsta smärtan och minnas dem med glädje, men det är en lång bit kvar. En jävligt lång bit...

4 kommentarer:

Agneta sa...

Usch vad grymt livet är ibland. Jag ska försöka tänka på hur skört livet kan vara och visa uppskattning till nära och kära lite mer!
När min mamma fick cancer för några år sen fick jag en tankeställare! Men nu, när hon är frisk sedan några år, är det tillbaka till det vanliga igen, att man tar föräldrarna för givet! De har alltid funnits där och kommer alltid finnas där.
Men en vacker dag är någon av dem borta, och det kan hända vilken dag som helst.

Ta vara på dig och familjen! Din mamma kommer säkert närvara på något sätt. Hon finns nog nära dig nu också, även om hon är i Spanien.

Ninas skrivarlya sa...

stort och smått: Ja man inser verkligen hur skört livet faktiskt är när sådant här händer. Jag känner att jag måste ta vara på livet nu så man inte ligger på sin dödsbädd och ångrar det man aldrig gjorde.

Ja, jag tror också att hon svävar hem från Spanien då och då för att "se till" oss lite. En mamma är ju alltid en mamma...

Tina sa...

Käraste, finaste Nina ... ord fattas mig ... men jag vill skicka många kramar och tankar till dig.

Annika sa...

Nina, var som än sker efter döden så tror jag att orden: Vila i frid betyder så mycket. Jag tror att det är vad som sker när man dör oavsett om man väljer friden i Spanien, någon annan favoritplats eller i himmelen. Det känns gott att tro att friden infinner sig när man kommit till andra sidan.
Kram