Livet går vidare

Jag kan inte förstå meningen med att mina föräldrar skulle behöva gå bort i förtid. Pappa var 78 och mamma bara 73. Det är ju ingen ålder idag. De skulle ha haft många år till med sina barn och barnbarn, men av någon anledning så var de tvungna att gå vidare. Undrar var de är någonstans? Jag är inte religiös, men jag tror ändå att de finns någonstans omkring oss. När mamma somnade in så sade syster att nu var hon nog i Spanien och drack sangria. Mamma älskade Spanien över allt annat, så det känns naturligt att hennes själ finns där nere och njuter. Pappa finns nog här omkring oss någonstans, men mamma är i Spanien.

När vi begravde pappa (borgerlig begravning) så kände jag en stark närvaro under fikat efteråt. Jag är helt övertygad om att han satt i ett hörn någonstans och log åt oss och njöt på sitt eget vis av allt det goda som fanns där i hans ära. Hoppas bara att mamma vill komma hem från Spanien när det är dags att begrava henne också och att hon vill finnas med hon också.

Det känns så sjukt att nu ska vi planera mammas begravning också så snart efter pappas. Men det är bra att vi har klara planer på hur vi vill att det ska vara. Vi vill ha en borgerlig begravning för henne också och den ska gå i spanska tecken på olika sätt.

Nu får vi ta en dag i taget, ett andetag i taget... En dag kommer man att komma förbi den värsta smärtan och minnas dem med glädje, men det är en lång bit kvar. En jävligt lång bit...