Nu är det nära...

Det känns skrämmande och läskigt, men samtidigt så oerhört befriande att snart vara klar. Att få släppa ifrån sig sin bebis och låta den valsa runt hos förlagen känns rent ut sagt skitläbbigt! Det kommer att bli en nagelbitare innan beskedet (vilket det än blir) kommer. Efter att den första skräcken och separationsångesten har lagt sig så kommer den stora tomheten. Tomheten över att inte ha manuset att jobba med och fundera över 24/7. Manuset som man jobbat med så länge ligger nu i andras händer och ska läsas och bedömas. Scary indeed. Men samtidigt är det en möjlighet att få gå vidare och få börja med nästa manus. För skriva, det kommer jag att göra tills den dag mina fingrar eller min hjärna säger stopp.

Men nu ska jag sluta svamla och ta itu med manuset så det blir klart någon gång! :)