För snart en månad sedan begravde vi pappa, och nu kommer nästa käftsmäll. Nu är mamma sjuk och ligger inlagd på Karolinska med samma symtom som pappa, nämligen svår hjärtsvikt. Hon flåsar bara hon pratar och hon orkar knappt prata alls. Hon har ingen aptit och äter dåligt, vilket för henne kan vara ödesdigert eftersom hon dessutom är diabetiker. OCH glutenintolerant! Inte lätt att hitta något att äta för henne inte...
Det känns som om historien upprepar sig... Imorgon ska vi åka och besöka henne allihop. Mamma och jag har ju inte varit "on speaking terms with eachother" sedan i våras, och även min syster hade brutit kontakten med henne sedan länge. Nu känner vi att vi stryker ett streck över det som varit, för annars kommer man bara att ångra sig den dagen hon väl är borta. Syster med familj kommer hit och vi åker tillsammans till mamma och besöker henne. Man har ju inte en aning om hur länge hon finns kvar. Jag hoppas få svar på det på måndag av läkaren på avdelningen hur lång tid vi pratar om här.
Suck. Jag blir tokig. Varför hopas allt elände just nu? Var det inte nog med en förälder? Måste den andra vandra samma väg strax efteråt? Tur att man kan skoja lite om det hela, så syster och jag skämtade om att vi har ju vanan inne så vi kan ju återanvända talet till pappa, bara byta ut några nyckelord här och där när det är dags för begravning. Usch vad hemskt egentligen, men lika bra att börja förbereda sig mentalt på nästa chock.
Varför?! Räcker det inte nu...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar