lördag 8 oktober 2011

Livet är så skört


Fick sms i morse från min barndomsvän (min allra bästa vän) att hennes pappa var på väg i ambulans till sjukhuset. Livlös. Tårarna sprutade på mig när jag läste det och jag blev så himla ledsen. Dels för hennes skull. Jag kände ju honom så pass väl, även om jag inte träffat honom på väldigt, väldigt många år nu. Det vore ju gräsligt om det vore över nu för honom, även om han också var till åren kommen och inte helt kry. Men sen revs mitt eget sår upp efter ett tag då jag tänkte på vad jag själv förlorat.

Jag vet ännu inte vad som hänt, om han lever eller om han somnat in och ovissheten är jobbig. Mina tankar är med henne och hennes familj nu. Oavsett vad som hänt honom så är det en jobbig tid.

Ta vara på varje minut med era anhöriga. Krama om dem som står er närmast. En dag finns de inte där att krama om längre, och då saknar man dem så det gör ont. Fysiskt ont.

4 kommentarer:

Författarvisionären Ebba sa...

Så klokt - vi ska verkligen uppskatta de vi har oss nära och även de längre bort - varje sekund är dyrbart och inget att ta förgivet.
En stor blombukett kommer resande till dig över cyberspays - här >>>>>

Stor kram

Tina sa...

*kram*

Joanna Björkqvist sa...

FInt och tänkvärt... Visst är livet skört. Vi måste vara rädda om varandra och ta tillvara på varann...

Ninas skrivarlya sa...

Ebba: Du har helt rätt, man ska aldrig ta något för givet utan njuta i nuet. Tack för blommorna. :)
Kram

Tina: Tack och kram tbx.

Joanna: Helt rätt. Vi måste värna om livet, varje sekund.