söndag 1 april 2012

Skrivdipp och skrivdepp

Jag har hamnat i någon slags skrivdipp där jag tappat allt självförtroende vad gäller mitt skrivande. Jag litar inte längre på att jag kan, och får världens skrivkramp så fort jag öppnar dokumentet med mitt manus. Jag ser bara alla fel och brister och tycker bara att det är trist, platt och värdelöst och jag kan inte få ner en enda bokstav i dokumentet. Det bara knyter sig och jag har inte en aning om hur jag ska ta mig vidare. Självklart är det väl så också att alla refuseringarna bidrar till mitt sviktande självförtroende. Jag är fullt medveten om att även denna gång kommer jag att få refuseringar från de två förlag jag skickat till, och många gånger har jag undrat varför jag ens utsätter mig för detta. Men det är väl det där med hoppet om ett kontrakt som ligger där i bakhuvudet och gror och gör att jag skickar in manuset och väntar.

Ge ut själv? Ja, tankarna finns, men inte nu. Jag har varken tid eller ork att ta itu med detta just nu. Jag har fullt upp med jobbet, och med familjen och huset som kräver sitt.

Jag har haft sådana här dippar förut, och jag vet att jag kommer att hämta mig ganska snart. Det är ju väldigt trist när det händer, särskilt nu när jag faktiskt har en period då jag har ganska mycket tid över på kvällarna, och skulle hinna skriva massor. Grrr... Nåja, jag får väl bara vänta ut att det ger sig någon gång och att jag återigen kan hitta tillbaka till ordens underbara värld, så jag får göra det jag gillar allra bäst: att skriva.

8 kommentarer:

Makena sa...

Jobbigt! Det där att tänka att man inte kan dödar skrivlusten något otroligt. Det är som om all kreativitet och glädje bara stängs av som en vattenkran. Inte en enda droppe hittar ut. Men så fort man tänker att man kan igen, öppnas kranen och orden börjar flöda. Hoppas du snart, snart får självförtroendet och orden tillbaka igen!

Åsa Hellberg sa...

Det är klart att lusten kommer igen. Måste man skriva så måste man. Tror jag i alla fall.

Monica O Kolkman sa...

Känner igen med SÅ väldigt mycket. Har varit i samma situation ofta, och det är inte så länge sedan jag tog mig upp ur en dipp.

Vad göra när refuseringarna droppar in och trycker skrivarsjälvförtroendet ned i skorna?

Alla tips känns just då ganska värdelösa; som att säga till en som lider av depression att "rycka upp sig".

Men du säger att du brukar ta dig ur det, och så brukar det vara för mig också.
Skrivarbehovet brukar smyga sig fram efter ett tag. En idé pockar på uppmärksamhet. En karaktär kommer till liv och håller en vaken på kvällen.

Glöm inte att refuseringar inte säger ett dugg om ifall du kan skriva eller inte. Ingenting.
Det är så mycket annat som spelar roll när förlagen väljer ut ett manus.

Agneta - stort och smått sa...

Jobbigt :(
Skriv ändå. Eller testa att skriv en kortnovell i en helt annan genre!

Hoppas det släpper snart!

Hanna Lans sa...

Ta en paus, rekommenderar jag. Då kommer du ur din depp och kan dessutom titta på ditt manus med färska ögon och hitta nya vägar. Eller gamla, om det känns bra. :)

Ninas skrivarlya sa...

Makena: Exakt så är det. Min kran är obönhörligt avstängd just nu. Jag hoppas kunna öppna den snart, snart...

Åsa: Ja, den kommer tillbaka, det gör den alltid. Helst nyss... :)

Monica: Du har så rätt i det du skriver. Det är inte så lätt att bara "rycka upp sig" när man är långt nere i dippen, men som tur är så stannar man inte där så länge. Till slut är det ändå något som pockar på och bara måste bli skrivet.

Som du skriver också så är det ju faktiskt mer tur än något annat som avgör om man får ett kontrakt. Jag hoppas på att rätt förläggare läser mitt manus denna gång. :)

Agneta: Som tur är så snurrar tankarna runt i huvudet i alla fall, så helt still står det ändå inte. Det är just i sådana här stunder som jag faktiskt skriver i en annan genre än den jag är van vid. :)

Hanna: Det är faktiskt skönt med en kortare paus så man får koppla bort manuset en stund och komma tillbaka med nya infallsvinklar. :)

Anneli sa...

Ja usch, refuseringarna är verkligen inga lyckopiller. Du är snart tillbaka, det är jag helt säker på. Tills dess, ha det bara bra och njut av livet och våren.
Kramar!

Malin Roca Ahlgren sa...

Jag fattar. Jag vet been there. Stor kram