GRATTIS PERNILLA!

Åhhhh vad jag avundas dig! Men njut av den här dagen nu, den är din!

Denna förlamande trötthet

Jag är verkligen så trött så jag inte vet vad jag ska göra. Jag har dragits med min förkylning nu i 2 månader och nu är det dags att kontakta läkaren för en koll. Har en vän som har samma som jag och han har fått veta att det är TWAR. Brr... det låter läskigt med TWAR! Nå, vi får väl se. Jag är i alla fall så trött så jag somnar på soffan utan problem och kan sova i fler timmar trots att sonen leker bredvid mig. Jag som annars är så lättväckt...

Jag har dessutom haft ett par jobbiga dagar med saknad och det tröttar också ut mig. Jag saknar mamma och pappa så det gör fysiskt ont i mig. Saknaden klöser och river i mig, och jag blir så bitter och ledsen över varför det skulle bli så här. Varför fick inte mina barn uppleva mer av sin mormor och morfar? Särskilt sonen... Han minns inte mycket av dem nu, och han kommer ju glömma mer och mer tyvärr. Det gör så ont i mig.

Dessutom är det mycket med jobbet. Massor att göra, och flera elever som inte mår så bra. Dessutom är det tjafs mellan kollegor som förstås påverkar även mitt jobb negativt. Jobbigt är det, och jag längtar som en tok till sommarlovet. Hur jag ska orka göra något annat än bara ligga i solstolen hela sommaren, det förstår jag inte just nu.

Nåja, jag försöker se framåt och se saker positivt, men ibland är det lite svårare. Jag kämpar på.

Gott fiskrecept

Måste få dela med mig av ett underbart fiskrecept som jag brukar göra då och då.

Fräs 1 finstrimlad purjo med ett paket vardera av fryst dill, persilja och gräslök i lite smör. Det ska inte få färg, bara smälta ihop lite. Lägg fräset i botten på en ugnsfast form. Lägg ca 500 g torskfilé på fräset. Pressa riktigt med citron över och krydda med salt och peppar. Vispa 2 dl grädde lätt och blanda med några msk senap (smaka av tills det smakar gott), salt och peppar och bred över fisken. Ugn 175-200 grader tills täcket fått fin färg och fisken är genomkokt. Kokt potatis och en god sallad till. Såsen blir så sjukt god att blanda ihop med potatis... Mums! Längtar till lunchen imorgon... ;)

Underbart gott!

Den där känslan...

När man under en bråkdels sekund känner att "jag borde ringa mamma" för att sen komma på att hon är död sedan lite drygt 1,5 år...

Strukturerar upp mitt manus

Jag har skrivit nästan 50 000 ord, och nu känner jag att jag har tappat kontrollen lite över manuset. Jag behöver en överskådlig struktur över hur manuset är uppbyggt och vad som står i varje kapitel. Därför har jag börjat skriva lite korta anteckningar för varje kapitel så jag vet huvudsakligt innehåll. Jag har redan upptäckt en lös tråd som jag måste ta tag i, och det bara efter 25 sidor... Jag skriver faktiskt för hand, och jag tycker det känns betydligt mer överskådligt än ett Word-dokument i datorn. Gammeldags kanhända, men det blir en helt annan känsla och på något sätt så kan jag förstå när förlagen vill att man skickar in pappersmanus i stället för datorfiler... Inget är som papper trots allt.

Jag hoppas att det blir lättare för mig att "se" hur manuset är uppbyggt nu när jag skrivit upp alla kapitel, och så hittar jag väl säkert fler trådar som måste vävas in för att det ska bli bra.

Det känns bra det här.

Yay!

Refuserad igen...

Happ. En refusering. Snabb. Väntad. Oönskad. Inte särskilt deprimerande. Ett förlag kvar. Väntar...

Måndag

Måndagar är underbara. Jag är numera ledig på måndagar och har min son hemma med mig dessa dagar så vi kan hinna träffas lite mer än vad vi annars gör. Det är jätteskönt, för jag hinner koppla av lite mer  och jag tror att jag blir både en bättre förälder och en bättre lärare av detta. Stressen minskar och min kropp mår bättre i och med minskad stress. Det är jätteskönt att förlänga helgen med en extra dag och därmed slippa söndagsångesten som annars slår till med full kraft på söndagkväll då man vet att det är en hel vecka framför en igen. Nu är det en dags extra respit och en kortare arbetsvecka.

Nu sitter sonen och spelar sitt älskade X-box 360-spel, och då hinner jag kanske skriva några ord. Yay!

Skrivit igen

Åh vad härligt det är att återigen få öppna dokumentet och få stifta bekantskap med mina karaktärer igen. Jag har varit och besökt dem med jämna mellanrum och läst lite, pillat lite med ord och stavningar och funderat lite på hur jag ska gå vidare. På något sätt så har jag lite skrivskräck innan jag kommit igång igen. Jag är rädd för att orden inte ska komma till mig, att jag bara ska sitta som ett får och stirra på skärmen utan att få till något alls. Det är faktiskt något jag är rädd för. Därför går jag ofta som katten runt het gröt ett bra tag innan jag sätter igång och skriva igen. Jag litar inte riktigt på mig själv, vilket förstås är förödande. Men jag vet också att när jag väl satt igång så kommer flödet till mig per automatik och det är bara att följa med. Idag kom jag faktiskt igång och skrev en del. Så ljuvligt.

Jag är snart uppe i 50 000 ord! Härligt!

Spanien i mitt hjärta

Spanien har alltid och kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Min familj hade ju hus i södra Spanien och där tillbringade vi somrarna och jularna från det jag var 14 år. På somrarna åkte vi ner i början  på juni och kom hem i mitten på augusti. Mamma var lärare, och sommarloven var då 10 veckor långa, vilket innebar att vi spenderade 10 veckor i Spanien på sommaren. Vilken ofattbar lyx egentligen, och vi fick försaka en del här hemma i Sverige för att kunna få njuta av somrarna och julloven därnere. Vi hade till exempel ingen video, vi köpte inte mycket nya möbler och sådant, pappa hade ett extrajobb på sidan av och mamma bakade allt bröd själv. Allt för att spara pengar. Dock fick vi barn alltid mycket julklappar och födelsedagspresenter och så, så vi kände väl egentligen inte att vi försakade något själva. Det var mer föräldrarna som inte unnade sig något extra.

Känslan när vi flög över bergen och såg Medelhavet genom flygplansfönstret var obetalbar. Jag har nu inte varit i södra Spanien på 10 år, och snart börjar det bli dags att åka dit igen. Det blev jag verkligen varse nu när vi var på Lanzarote, och allt det spanska sköljde över mig. Språket, musiken, maten... Allt det som slår an på strängar i mitt inre och får mig att må bra. Jag vill tillbaka till Spanien för jag vill visa min familj allt det som betyder något för mig, även om vi inte har huset kvar längre. Vi fick sälja det pga mammas problem med knäna som gjorde att hon inte klarade av det backiga området där vi bodde, och den dagen jag lämnade huset för sista gången var riktigt hemsk.

Jag har alltid sagt att när jag blir pensionär så ska jag flytta till Spanien och bo där under vinterhalvåret så jag slipper kylan i Sverige. Men senaste året har jag känt mer och mer att jag vill bo ett år i Spanien tillsammans med familjen. Ett problem är bara att dottern inte kan träffa sin pappa så ofta som hon vill om hon nu skulle välja att följa med (eller om hon nu skulle välja att stanna så blir det jag som inte få träffa henne så ofta som jag vill). Men det största problemet är förstås arbete. Vad ska man syssla med under tiden så man får någon inkomst att leva av? Helst vill jag ha ett arbete som man kan sköta via datorn, och visst finns det distanslärarjobb som går att sköta helt och hållet via datorn. Jag vill ju helst kunna styra mina tider själv just med tanke på barnen, och ett sådant jobb skulle vara bra av den anledningen. Sen ska ju maken ha jobb också, och han jobbar med IT så han kan sköta mycket via datorn han med. Ja, vi får se om det bara blir en dröm eller om det går att förverkliga.

Åh vad jag vill bo i mitt älskade, älskade Spanien nu...

Ni som har bott utomlands, har ni några tips på vad man kan göra? Vad jobbade ni med?

Två viktiga böcker

Jag har just läst ut två böcker som faktiskt är viktiga att läsa. Det viktiga med de här böckerna är att de behandlar två händelser i vår historia som vi aldrig får glömma. Tatiana de Rosnays bok Sarahs nyckel handlar om judeförföljelsen under andra världskriget och Kathryn Stocketts Niceville om de svarta hembiträdenas förhållanden i USA under 60-talet.

Under min tid som sjuksköterska mötte jag många olika människor och några av dessa lämnar mig aldrig. Jag minns en äldre judisk kvinna som jag vårdade som berättade att hela hennes familj utrotades under andra världskriget. Det blev så extra påtagligt när jag såg hennes intatuerade nummer på ena underarmen som hon såg till att dölja så gott hon kunde. Hon skämdes så för det numret... Jag har även vårdat fler personer där jag sett deras nummer på armarna, men som inte sagt något om sig själva och jag har inte frågat heller. Det har bara gjort ont i hjärtat när jag sett deras nummer och kan inte förstå hur man kan leva vidare med dessa minnen, särskilt när hela familjen blivit dödade.

En annan kvinna träffade jag på när jag arbetade inom hemsjukvården. Hon var en otroligt fascinerade människa. Hon var då över 100 år. Hon var utbildad barnläkare från sitt hemland, och hon berättade om hur svårt det var att arbeta som kvinnlig, judisk läkare under Hitlers styre i 40-talets Tyskland. Hon flydde till Sverige och fick arbeta här istället. Även hon förlorade sin familj till Hitler och hans anhängare...

Dessa människors berättelser får aldrig glömmas bort för de hände faktiskt, trots att det finns de som hävdar motsatsen. Vi får aldrig glömma bort grymheterna under andra världskriget, trots att det börjar vara så pass länge sedan nu så det inte finns så många överlevande som kan berätta.

Vi får heller inte blunda för raskriget som pågår runt om i världen. Inte bara i USA, utan det finns så mycket smygrasism i de svenska stugorna som vi aldrig får låta bli att se och synliggöra.

You is kind

You is smart

You is important

/Aibileen

Finn ett fel

GLAD PÅSK

Sitter just nu på terrassen utanför vårt hotellrum på Lanzarote med ett glas vin och vindruvor och bara njuter av livet. Vi har badat i poolen, ätit gott och druckit gott och bara njutit av att äntligen vara här. Det var en jobbig resa som startade kl 03.15 imorse, och nu ska jag snart gå och sova. Klockan är 20.24 här  (dvs en timme efter) och jag är aptrött. Ska bli skönt att sova nu.

Ha en jättefin påsk allihop. Få se hur mycket jag kommer att uppdatera.

Ja, vem var jag nu då?

Tyvärr fick jag bara två svar på mitt förra inlägg, men jag inser ju förstås att det var helt fel tidpunkt att kasta ut en sådan fråga. Det är påsktider och ingen har ju tid med bloggar nu. Det borde jag ha tänkt på... Nåja, jag fick två svar och det jag häpnades av var hur bra de fångade mig.

Lovable skrev: Du är envis som synden, blir arg de dagar då kroppen inte lyder och har så många ideer att du inte vet hur du ska få ihop tiden till att förverkliga dem alla. En riktig mångsysslare som sätter din familj främst och som har många goda vänner som tycker om din omtänksamhet och det du bjuder på!

*Envis som synden - ja det är jag nog. Jag kan vara riktigt tjurskallig när jag lägger den sidan till. Hihi.
*Blir arg de dagar kroppen inte lyder. - Oh ja! Jag verkligen hatar att vara sjuk då jag inte kan göra det jag vill, och blir jättefrustrerad av det. Min make får alltid säga till mig att jag ska ta det lugnt...
* Har så många idéer att jag inte vet hur jag ska få ihop tiden... - Så sant. Jag har massor med idéer i huvudet, men jag önskar det fanns mer än 24 timmar på dygnet så jag kunde hinna med mer än jag gör.
*Sätter min familj främst. - Alltid! Min familj kommer alltid först.
*Har många goda vänner som tycker om din omtänksamhet... - Jag har inte många vänner, men de få jag har är jag rädd om.


Maria skrev:
Nina är en vetgirig och envis person. Det hon inte kan eller känner till tar hon reda på. Hon ger sig inte när hon satt ett mål, hur motigt det än är. Hon skrattar ofta och har humör, även om hon inte visar så mycket av det på bloggen. Hon kan bli ordentligt arg, men hon är inte långsint. Hon älskar sin familj och sitt hem. Hon tycker om när hela familjen är samlad och alla mår bra. Det är viktigt för henne. Då känner hon sig trygg. Hon har också behov av egen tid då hon får utlopp för sin kreativitet och fantasi.

*Vetgirig - ja mycket. Jag älskar att lära mig nya saker och jag är den evige studenten egentligen. Gillar att plugga och läsa mig till ny kunskap.
*Envis - japp. som jag skrev ovan. :)
*Ger mig inte när jag satt ett mål, hur motigt det än är - Ja, så är det. Det har väl med min envishet att göra... Jag är målmedveten och ger mig inte förrän jag nått det jag vill.
*Skrattar ofta - Ja det gör jag. Varje dag. Många gånger. Skratt är något som får mig att må så bra, så jag ser till att skratta mycket varje dag.
*Har humör - Hrrrm... Det kan nog min familj intyga att jag har... *host host*
*Kan bli ordentligt arg - Ja det kan jag, fast tack och lov är det sällan jag blir riktigt rasande.
*Inte långsint - Nej, inte längre. Jag var det förut, men inser att jag bara mår dåligt av det så det har jag arbetat bort.
*Älskar min familj - Oh ja. Min familj är mitt allt.
*Älskar mitt hem - Jag är en typisk oxe; hemkär. Jag tycker om att resa, men längtar ändå alltid hem.
*Tycker om när hela familjen är samlad och alla mår bra, det är viktigt och får mig att känna mig trygg. - Så sant. Jag verkligen hatar när min dotter åker till sin pappa varannan vecka, för då är inte min familj samlad.
*Behov av egen tid då jag får utlopp för min kreativitet och fantasi. - Ja, jag är lite av en ensamvarg och behöver ofta tid för mig själv när jag får ägna mig åt skrivande eller smycken för att må bra.

O vad roligt att läsa, och hur otroligt passande era analyser av mig var. Det är verkligen fascinerande vilken bild man kan ge av sig själv ändå i en blogg, trots att jag tycker att jag inte lämnar ut så mycket. Jag är personlig, men inte privat. Ibland kan jag förstås lämna ut privata detaljer också, men oftast inte.

Tack Lovable och Maria för era fina ord. De gladde mig oerhört.

Vem är jag?

Snart är det påsk, och mitt påsklov har faktiskt redan tjuvstartat. Jag ska vara hemma med lille sjuke sonen imorgon så han förhoppningsvis blir frisk så vi kan flyga till Lanzarote på fredag... Så skönt att vara ledig!

När jag gick min bloggrunda så hittade jag en rolig sak både hos Anneli och hos Joanna. Jag slänger helt enkelt ut en fråga där jag undrar hur ni ser på mig? Jag kommer att berätta sanningen imorgon. Hihi. Självklart känner de flesta av er inte mig personligen, men genom bloggen får man alltid en bild av vem personen bakom bloggen är, och nu blev jag väldigt nyfiken på hur ni ser på mig? Vem är jag? Egentligen? Vad tror ni? Det här blir jättespännande och lite nervöst.

Så sätt igång och skriv hur ni ser på mig. Tack! :)

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Handling (kopierad från adlibris.se):
Mig äger ingen är Åsa Linderborgs berättelse om uppväxten med sin ensamstående pappa,härdare vid Metallverken i Västerås. En berättelse om klasstillhörighet, manlighet och utanförskap. Om alkoholens makt och en dotters vånda. Drömmen om förändring står mot rädslan att sticka ut. Humorn blir en vardagsstrategi för en brokig arbetarsläkt under folkhemmets storhet och fall.

Mitt omdöme:
Det här är en bok som grep tag i mig. Det är en dotters berättelse om en älskad far som gjorde vad han kunde för att hans prinsessa till dotter skulle få ett bra liv trots alla odds som pekade emot dem. Det är så naket, så öppet och så skört, och samtidigt så vackert. Äkta kärlek. Men allt eftersom tiden går så försvinner fadern i ett allt grövre missbruk och Åsa distanserar sig från honom. Hon återupptar kontakten med honom igen då hon själv får barn, och hans missbruk minskar.

På slutet så grät jag som ett barn och stora tårar rullade ner för mina kinder. Jag blev så påmind om min egen fars bortgång och hans liv som inte alltid var så lätt, även om han också älskade mig, min syster och våra barn mer än livet självt. Jag blev så bryskt  påmind om att han inte finns, och att jag inte sade till honom att jag älskade honom. Nu är det för sent, men jag tror han visste ändå. Mina känslor rördes alltså upp väldigt mycket av den här boken, och fick mig faktiskt att må sk*t ett par dagar för att jag inte sade till pappa hur mycket han betydde för mig trots allt (av olika anledningar hade vi en bitvis tuff uppväxt, men lika bra att förtydliga att det inte fanns med varken alkohol, droger eller våld i bilden). Nu börjar jag förlika mig med tanken att han trots allt visste genom andra handlingar än ord att jag uppskattade honom. Det är ju det som är det härliga med böcker, de kan slå an på strängar som man minst av allt väntar sig när man börjar läsa dem.

Den här boken är verkligen bra och jag rekommenderar den varmt. Det enda negativa med den är allt  politiskt prat i boken. Båda föräldrarna håller kommunismen nära sina hjärtan, och politiken har en stor del i Åsas uppväxt. Tyvärr blir det lite trist att läsa när man diskuterar kommunismen lite för ofta (enligt mig). Förutom det så är det en lysande, varm och tragisk bok. Läs!

Betyg: 4 av 5

Skrivdipp och skrivdepp

Jag har hamnat i någon slags skrivdipp där jag tappat allt självförtroende vad gäller mitt skrivande. Jag litar inte längre på att jag kan, och får världens skrivkramp så fort jag öppnar dokumentet med mitt manus. Jag ser bara alla fel och brister och tycker bara att det är trist, platt och värdelöst och jag kan inte få ner en enda bokstav i dokumentet. Det bara knyter sig och jag har inte en aning om hur jag ska ta mig vidare. Självklart är det väl så också att alla refuseringarna bidrar till mitt sviktande självförtroende. Jag är fullt medveten om att även denna gång kommer jag att få refuseringar från de två förlag jag skickat till, och många gånger har jag undrat varför jag ens utsätter mig för detta. Men det är väl det där med hoppet om ett kontrakt som ligger där i bakhuvudet och gror och gör att jag skickar in manuset och väntar.

Ge ut själv? Ja, tankarna finns, men inte nu. Jag har varken tid eller ork att ta itu med detta just nu. Jag har fullt upp med jobbet, och med familjen och huset som kräver sitt.

Jag har haft sådana här dippar förut, och jag vet att jag kommer att hämta mig ganska snart. Det är ju väldigt trist när det händer, särskilt nu när jag faktiskt har en period då jag har ganska mycket tid över på kvällarna, och skulle hinna skriva massor. Grrr... Nåja, jag får väl bara vänta ut att det ger sig någon gång och att jag återigen kan hitta tillbaka till ordens underbara värld, så jag får göra det jag gillar allra bäst: att skriva.