Jag är fylld av kluvna känslor inför den här boken. Jag läste ut den för flera dagar sedan, men har gått och funderat på vad jag egentligen känner för den. Det är inte klockrent ska jag säga.
Handling: (kopierad från adlibris.se)
Renée Michel är portvakt i en ståtlig fastighet i Paris finare kvarter. Hon är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever sitt liv diskret bakom en övertygande schablonbild av den vresiga och obildade portvakten med få intressen utöver katten och skräniga teveprogram. Tolvåriga Paloma Josse bor med sin familj i en paradvåning i samma hus. Hon är brådmogen, överbegåvad och försöker förgäves bete sig som sina jämnåriga. Hon tycker livet är absurt, känner sig oälskad och har bestämt sig för att begå självmord på sin trettonårsdag. Renées och Palomas vägar korsas när den japanske affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in.
Mitt omdöme:
Ja, som sagt, det var svårt att greppa mina egna känslor för den här boken. Den innehåller väldigt mycket filosofiska funderingar, holländska konstnärer och ryska författare och där går min gräns. Jag är inte särskilt bevandrad i - eller intresserad av - någon av dem, så de sidorna läser jag lite snabbare än de andra. Dessutom tar det lite tid innan boken "tar fart", och slutet är väldigt oväntat och ger en känsla av antiklimax. Det var ju inte riktigt så det skulle gå, är tanken man får.
Däremot har Barbery ett härligt språk som fångar mig, och det är just språket som gör att jag läser vidare, trots bitvis väldigt trälig handling. Och så hoppas jag att Paloma får det bättre nu när hon fått en bättre insikt om sig själv och sin omgivning ... :)
Betyg: 3 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar