Att livet kan ta en märklig och oväntad vändning vet jag alldeles för väl av egen erfarenhet. Dels som anhörig, men dels som patient. Jag har ju min sjukdom (sarkoidos) som jag inte har en aning om i nuläget hur den kommer att arta sig framöver, men jag väljer att förtränga den ett tag till. Ska på återbesök i höst/vinter och då får jag veta om jag kan tillfriskna eller om den utvecklats till en kronisk variant. Vi får se.
Nu har jag dessutom fått ett synnerligen chockartat besked från min syster. En god vän till dem (som jag har träffat flera gånger) har insjuknat i hjärtsjukdom. Ungefär min ålder, gift, tre barn. Smal och vältränad (?). Synnerligen oväntat, men har man "fel" gener så spelar det ingen roll hur mycket man än tränar och hur rätt mat man än äter. Man kan få skiten ändå. Nu ligger h*n inne på sjukhus för andra gången på kort tid, och vi väntar oroligt på någon information om hur h*n mår. Men det är så tyst. Så inihelvete tyst!
Det är sådana här händelser som gör att jag tänker över mitt eget liv och mina val extra noggrannt. Jag är långt ifrån hälsan själv: jag äter gott, dricker gott, väger på tok för mycket och motionerar inte. Jag har dåliga gener med hjärtbesvär från båda föräldrarna. Borde jag ändra min livsstil? Ja egentligen borde jag det. Men vill jag det? Både ja och nej. Ja; för att få chansen att leva längre. Nej; för att jag lever i nuet. Vill jag njuta av god mat, då gör jag det. Jag kan dö av en bilolycka på väg till dagis i eftermiddag, det vet ingen. Då vill jag passa på att leva idag. Nu.
Därför äter jag den där goda chokladbiten till eftermiddagskaffet. Jag lever i nuet och tar vara på varje dyrbar tid som jag finns till. Jag vet inte vad som väntar runt hörnet, och vill inte veta heller. Så jag utnyttjar min tid till max och gör det bästa av det.
Gode Gud (om du finns), se till att h*n klarar det här nu!!!
5 kommentarer:
Tråkigt att höra. Du har liksom haft nog av tråkigheter. Hoppas h*n blir bra snart!
Vad det gäller hur man ska leva tänker jag på rätt ofta. Jag gillar att leva sunt, men jag gillar också att unna mig vin och andra onyttigheter. Jag tror att man får hitta en balans som passar för en själv. Det ÄR viktigt att äta nyttigt och motionera, men det är också viktigt och på något sätt även nyttigt - för själen att tillåta sig att njuta av det där goda och onyttiga.
Jag försöker att bara äta godis på lördagar och inte i sådana mängder som jag ätit förr, och så äter jag bara chips och ostbågar på fredag och/eller lördag.
Och vin bara på helgen.
Däremellan försöker jag leva hälsosamt. Och det funkar bra för mig.
Dubbeldajmen till kaffet idag var kanske inte hälsosam direkt, men eftersom det inte blev någon choklad till kaffet i helgen så tog jag den idag i stället. Lite vardagslyx! =)
stort och smått: Vardagslyx tror jag absolut på. Jag är varken ett hälsofreak eller en som lever på onyttig mat heller. Jag äter mestadels LCHF/GI-mat och ser till att njuta av den. Vill jag ha fläskfilé med en god sås på en tisdag, då tar jag det. Men äter den enligt LCHF/GI. Vin på helgen (och kanske onsdag med... ;), chips likaså. Men sötsaker är tyvärr min akilleshäl... Jag försöker hålla mig ifrån så mycket som möjligt, men ibland trillar jag dit. Som idag. Det var min vardagslyx! :)
Jag är ohälsosamt intresserad av sjukdomar och kommer därför att googla på din som jag aldrig har hört talas om tidigare.
Tror att du har rätt om gener, men om levernet för övrigt är bra har man större chans att klara en sjukdomsperiod än om man är en soffpotatis som jag...Å andra sidan varken dricker jag eller har övervikt så det kan kanske också vara en fördel.
Hoppas det går bra för din vän!!!
Jag tycker du är en mästare som lyckas fokusera på nuet med sjukdom o gener hängande över dig. Men jag förstår att det är ett medvetet val och att du vill passa på att njuta av det valet. Klart du ska göra det du tror på:-)
Sedan finns naturligtvis plats att beklaga din egen och din väns situation - unnar Er allt gott. //Kram Ebba
Åsa: Jag är också löjligt intresserad av andras sjukdomar och googlar gärna... ;)
Ebba: Jag gör så gott jag kan, men jag är bara människa jag med. Ibland klappar jag ihop, men jag lyckas alltid resa mig igen.
Kram
Skicka en kommentar