Sorg

Idag känner jag verkligen inte för att skriva någonting i bloggen (trots allt skriver jag...). När jag läser igenom min blogglista möts jag av sorg på flera plan. Fina Joanna har så tragiskt förlorat sin bror, och Annelis lilla kanin har också gått vidare. Kanske man inte kan jämföra en kanin med en bror, men i en familj där man varit förskonad från sorgen att förlora en nära anhörig så är ett älskat djurs bortgång en tragisk händelse som river sår i ens inre. Jag minns hur förstörd jag var när min älskade kisse Tarzan dog. Denna sorg går dock inte att mäta sorgen efter mina föräldrar, det är en annan sorts sorg. Även om det också är en tragedi i sig. Sorg är olika för olika personer och så är det, och så måste det få vara.

Den sista tiden har jag fått en svacka och sörjt och gråtit mycket över mina föräldrar, och jag har känt mig förbannad över att de går miste om mina barns uppväxt. Mamma, som var lågstadielärare, skulle ha varit så stolt över min femåring som är häpnadsväckande duktig på matte! Han räknar obehindrat till över hundra, han räknar baklänges från trettio, han kan räkna med addition... Den förmågan har han inte ärvt efter mig i alla fall... Och min pappa, han skulle bara ha varit stolt. Överhuvudtaget. Jag tror dock att de finns någonstans och ser mina barn och är stolta över dem. Jag känner det...