Pappa

Tiden går så himla fort. Idag är det två år sedan min lilla pappa dog. Två år av gruvlig sorg och saknad. Pappa brukade ringa ofta till oss, ibland bara för att ... ja, ibland tror jag inte ens han själv visste varför han ringde. Han ringde för att han var lite ensam periodvis och ville ha någon att prata med. Då upplevde jag det som jobbigt, särskilt när han hade den ovanan att alltid ringa mitt i maten. Idag önskar jag att han kunde ringa mig igen, men det kommer inte hända. Hans röst har tystnat för alltid. Det sägs att det första man glömmer bort är hur rösten låter hos en person som gått bort, och det kan nog stämma till viss del. Jag minns vissa saker med hans röst, och särskilt hur ansträngd den var på slutet när han knappt kunde prata utan bara väste fram orden. Men hur hans röst lät "till vardags", det har jag nog glömt bort tyvärr.

Dottern är på Korsika med sin pappa just nu, och igår skickade jag sms till henne att det är 2 år sedan morfar dog. Vi pratade kring det en stund och hon sade så fint att han numera befinner sig i Chokladlandet. Min pappa älskade choklad, och då menar jag ÄLSKADE. Man kunde ta maten ifrån honom, men inte chokladen. Efter begravningskaffet (som hade bakverk med choklad som tema plus chokladpraliner) gick vi ut och lade en massa chokladpraliner på hans grav som han kunde njuta av på resan till Chokladlandet. Han sitter och njuter av sin älskade choklad hur mycket han vill nu, och jag vet att han mår bra.

Men jag hade ändå önskat att han vore här med oss. Han var så glad över sina barnbarn, och jag önskar så att han hade fått se mer av min son. Min son var ju bara tre år när morfar dog, så han har inget minne av honom längre. Men pappa sitter på ett chokladmoln någonstans och kollar till oss då och då. Det vet jag att han gör, och det känns tryggt att tänka på det.

Pappa, du fattas mig så oerhört och jag saknar dig varje dag.

Din dotter