Det är sällan och aldrig jag gråter när jag läser böcker, men när jag läste den här boken grät jag hejdlöst. Den berörde mig djupt in i hjärteroten, och jag blir så beklämd över hur ett oskyldigt barn behandlas. Att hon kunde ta sig igenom detta och ändå växa sig så stark och självständig trots allt elände, det är tamejsjutton helt otroligt.
Boken handlar om uppväxten med sin psykiskt sjuka mamma och sin alkoholiserade pappa. Som tur är så hade hon vänner, sin katt och framför allt sin farmor som var hennes stöd i allt det hemska som hon var med om. Jag blir så oerhört frustrerad över hur myndigheterna skött sig (eller kanske inte skött sig alls), när man låter ett barn fara så illa utan att ingripa. Man lägger lappar med kallelser i brevlådan och låter saken bero. Tyvärr tror jag inte mycket har hänt under dessa år, och utan att veta säkert så kan jag anta att det i mångt och mycket är likadant förfarande idag som det var under hennes uppväxt. Det skrämmer mig.
Hon finner så småningom kärleken och får barn, men sedan kommer ett hårt slag till; maken har drabbats av MS. Då undrar jag; hur mycket ska en människa behöva gå igenom?! Har hon inte fått sin beskärda del av elände? Hoppas, hoppas att det ska gå bättre nu för henne, för det är hon SÅ värd.
Boken är lättläst och man fängslas direkt. Sandra skriver sin berättelse utan någon påtagen offerroll, utan verkar ha distans till vad som har hänt, vilket är bra för då blir det inte så gråtmilt på ett sliskigt sätt, typ "tyck-synd-om-mig-för jag-har-haft-det-förjävligt". Inget sådant finner jag, utan bara rakt på, sakligt och distanserat. Och så förbannat jobbigt att läsa. Men så viktigt. Och så nyttigt.
Betyg: 5 av 5.
Tack Sandra för en stark läsupplevelse. I positiv bemärkelse.
