Tiden går så fort

Inser att det idag är sex månader sedan mamma somnade in. Sex månader! Jisses vad det går fort. Jag hinner inte riktigt med. Jag kan ibland komma på mig själv att tänka på att de lever ännu. När telefonen ringer mitt i maten så tänker jag ibland under bråkdelen av en sekund att det är pappa, för han hade en magisk förmåga att alltid ringa mitt i maten oavsett vilken tid vi än åt! Men så inser jag att det är ju förstås inte han. Samma sak med mamma, jag kan ibland tänka att jag ska ringa henne och fråga en sak eller berätta något, men kommer på att det inte går.

Jag känner av deras existens ibland i huset. Mamma lite då och då, men pappa väldigt sällan. Jag vill tro att pappa sitter någonstans och njuter av en massa god choklad och ett glas vin tillsammans med sina älskade katter. Mamma däremot, hon sitter på en strand i Spanien och njuter av solen och värmen. Det var det första syster sade när mamma somnat in och vi hämtat oss från den första chocken; "nu sitter hon på en strand i Spanien och dricker sangría". Ja, det gör hon garanterat.

Mamma, vi saknar dig så oerhört, trots allt vi varit med om...

Grattis pappa!

Grattis på födelsedagen pappa. Var du nu än är! Vi saknar dig så enormt.

I onsdags var det precis ett halvår sedan du somnade in med min hand som värmde din kalla och trötta hand, och jag blir nästan varje dag påmind om att du inte finns med oss längre. Små saker bara. Att se din handstil på något, eller se någon som heter John... Det är så tungt så jag vet inte var jag tar vägen snart.

Hälsa till farmor och farfar också från mig.

Fars dag

Årets fars dag känns lite konstig. I år kan jag inte ringa pappa och gratta honom på fars dag. Eller skicka ett kort eller en teckning från barnen. Jag har däremot tänkt mycket på honom. Kyrkogården ligger tyvärr 45 mil bort så det är ju inte bara att gå dit och tända ett ljus på graven heller. Tänkte gå till minneslunden här, men vi har haft en massa folk här i helgen och den sista åkte nyss, så det kändes inte så bra att gå ifrån gästerna för den saken.

Jag får tända lite ljus för honom här ikväll istället.

GRATTIS PÅ FARS DAG lilla pappa. Var du nu än är... Saknar dig så här på jorden.

Om spöken och övernaturliga ting

Såhär i Halloweentider så är ju tal om andar och spöken inget konstigt. Inget konstigt alls. Jag är inte speciellt religiös (har väl någon form av barnatro kvar djupt inom mig, men inget jag aktivt utövar) men jag tror ändå på att själen går vidare efter dödsfallet. Någonstans. Ingen vet riktigt vart. Några går nog vidare till Paradiset (eller helvetet med kanske?), medan andra finns kvar på jorden av olika skäl.

Vad jag däremot vet är att jag upplevt andar (eller spöken om man så vill). För att nämna några exempel: min syster och hennes sambo bodde i en gammal lägenhet mitt inne i centrala Härnösand för många år sedan. I deras lägenhet fanns ett spöke som ställde till det för dem ibland. Hon(?) kunde dra ut lådor och öppna skåpdörrar, riva ut sopor och knata runt i lägenheten. En natt skulle jag sova över hos dem. Jag sov i vardagsrummet med en gammal knarrig parkett, och på natten hörde jag väldigt tydligt att någon gick tvärs genom rummet. Jag såg ingen, men jag hörde desto mer. Det hände flera gånger, som om hon (?) var orolig över att jag var där. Gissa om jag hade svårt att sova den natten!

En annan gång var uppe i farmor och farfars hus i Jämtland. Farfar hade nyligen dött. Farmor brukade berätta att hon såg honom i huset då och då. En natt hade jag somnat ifrån sänglampan och jag vaknade av att det knackade i väggen där lampan satt. Jag berättade det för pappa på morgonen och han påstod att det hade bara knäppt i väggen, men det var det inte. Det var tydliga knackningar som väckte mig. Min syster har också upplevt mycket i just det huset och även i grannarnas hus. Jag är helt övertygad om att det var farfar som talade om för mig att jag skulle släcka lampan.

När pappa begravdes så kände jag så tydligt av hans närvaro i rummet. Han satt i ett speciellt hörn och såg på oss alla. Han kändes lugn och nöjd. Samma sak med mammas begravning. Hon satt vid en särskild pelare inne i salen och hon kändes också lugn och nöjd, men frustrerad.

I torsdags gick jag till minneslunden i Skogskyrkogården. Mammas aska är fortfarande i krematoriet i Skogskyrkogården i väntan på transport upp till norrland, så hon är ännu inte jordfäst. Men henne brukar jag känna av ofta här hemma. Nåväl, jag satt där vid minneslunden. Det blåste iskallt och jag frös. Jag var så ledsen och pratade högt för mig själv till både mamma och pappa. Jag frågade mamma om hon var där med mig nu. Då plötsligt kom en varm vind och blåste i mitt ansikte ett ögonblick innan det blev kallt igen. Det var mamma som kom på besök från Spanien (där hennes själ annars är just nu)! Det kändes tryggt (men förstås så oerhört sorgligt) och jag kunde gå hem igen.

Jag vet att mina föräldrar är med mig och det känns bra. De känns lugna och trygga och inte skrämmande.

Det som däremot känns skrämmande är att det spökar på Häringe slott där vi ska på Readtreaten...! Känns lite sådär får jag erkänna...

Journaler

Har ringt på morgonen till Östersunds sjukhus och till Vårdcentralen där pappa hörde för att begära ut hans journaler. Dessvärre går det ju inte att få enbart via telefon så jag har skrivit ett brev till dem där jag specificerar vad jag vill ha. Det ska bli oerhört intressant att få läsa journalerna för att se tankegångarna kring hans sjukdom. Han hade ju en förträngning på aortaklaffen som man visste om redan för flera år sedan, och det var den som slutligen tog hans liv. Vad som förvånar mig är varför man inte opererade den då, utan man väntade till i somras när han var som sjukast med att prata om operation. Men då var det för sent. Han var i för dåligt skick och kunde därmed inte opereras. Tänk om han hade fått den operationen för 2 år sedan, då hade han förhoppningsvis levt idag!

Varför?! Ja det hoppas jag få svar på när journalerna kommer.

Den sjuka "vården"

Apropå min fars död så kommer tankarna tillbaka på hur i allsin dar vissa läkare kan över huvud taget få vara läkare, och dessutom fortsätta vara läkare. Trots att de vet att de har orsakat patienter lidande i onödan.

Min far fick lida mycket på slutet. Han hade grav hjärtsvikt som de uppenbarligen hade svårt att få bukt med. Sade de ja. Men han var väl gammal och skröplig och inte värd att satsa några extra kronor på, så de gav honom minimalt med medicin och skickade hem honom. Hem till ensamheten där han inte kunde klara sig själv. Hans kropp bröts ner mer och mer och han åkte flera gånger till Hälsocentralen och försökte få hjälp. Ett par gånger blev han inlagd på deras "akutavdelning" där man kan ligga kvar ett par dygn för lite extra hjälp. Men vad hände där? Ingenting. De bara gav honom lite extra tabletter istället för att ge honom en välbehövlig skjuts med intravenösa läkemedel för att få ut den överflödiga vätskan. Jag försökte påpeka detta flera gånger, men blev aldrig lyssnad på. Jag förde fram förslag på olika potenta läkemedel som man kan ge vid grav hjärtsvikt, men jag bara viftades bort. Var jag en för besvärlig anhörig? Anhöriga ska inte komma och ställa krav uppenbarligen, då blir man bortmotad och bortsjasad som en liten unge.

Men idag, med den undermåliga vård som är så måste man helt enkelt ha anhöriga som vet lite och som kan leta reda på ens rättigheter och ställa krav. Om vi inte hade kämpat för pappa så hade han dött i hemmet bara efter någon dag. Plågad och med ångest. Nu fick han dö lugnt och smärtfritt.

Den här klåparen till läkare på hälsocentralen kommer vi att anmäla när orken finns. Han var så dryg i sitt sätt och lyssnade inte alls på mig utan bara pratade över mitt huvud och avbröt mig när jag försökte säga något. Han påstod att pappa var som tidigare och han inte kunde göra så mycket mer. Vilket kvalificerat skitsnack!

*Han måste väl ha sett att pappa inte orkade prata; han väste och stånkade fram orden.

*Han måste ha sett att pappa var svullen från tårna upp till ljumskarna.

*Han har ramlat i hemmet för han har ingen ork längre.

Gör man inget då? Uppenbarligen inte. Vad krävs för att få rätt vård? Jag har inget svar.

Vi fick verkligen kämpa för att få honom till sjukhus. Jag sade till läkaren att man borde väl skicka in honom, men den där ärkeknölen påstår att det inte var någon idé, för det finns inga platser där för honom och de kommer bara skicka hem honom! Vad är det för dumheter?! Kommer han in till akuten i det skick han var så är det väl självklart att han får hjälp. Direkt. Det fick han också. Hjälp. Direkt. Tyvärr fick pappa aldrig komma hem mer, men det viktigaste var att han fick hjälp. Direkt. Något som den där åsnan påstod att han inte skulle få. Tur att man inte lyssnar på dumhuvuden utan agerar efter eget hjärta och hjärna.

Dagen efter pappa kommit till Östersund ringer läkaren upp mig igen och säger: "jag vet att det här låter som en efterhandskonstruktion, men jag hade faktiskt tänkt att skicka in honom." Jo tjena! Det tror jag inte en sekund på! Han påstod att han pratat med en distriktsköterska som hade tyckt att han var i samma skick som sist hon sett honom och då gick läkaren enbart på hennes utsaga och skickade hem honom istället för till Östersund, fast han egentligen hade tänkt det först. Också ren och skär "bullshit". Han har väl för höge Farao ett eget ansvar att bedöma patienten han ser framför sig! Men visst, det är väl enkelt att bara skylla ifrån sig på sköterskan (som i och för sig också hade en märklig attityd när hon påstår att han inte är sämre trots att han är det) och sedan tro att man kommer undan med det. No way. Han ska anmälas så det visslar om det. Förmodligen händer ingenting, men det går i alla fall fram signaler att det här inte har gått rätt till. Kanske får han sig en tankeställare också. Kan man hoppas ...

Är det en sådan här vård vi vill ha i Sverige? Gamla, sjuka människor som har jobbat hela sitt liv och betalat skatt för att kunna få hjälp när de behöver den, de får ingen hjälp! De anses förbrukade, onödiga, besvärliga, passerat bäst-före-datum ... De ges en undermålig vård och man hoppas att de ska dö i förtid så slipper man besväret med dessa skröpel som bara tar upp onödig tid och pengar.

Är det så här vi vill ha det?!

Tack gode Gud för änglarna på Östersunds sjukhus! De såg till att ge honom ett värdigt slut.

Hemma efter en långhelg i Jämtland

Nu är det över. Pappa ligger i jorden och sover sin eviga sömn, och jag har gråtit ögonen röda i djupaste förtvivlan. Insikten över vad som hänt börjar komma över en mer och mer. I små ögonblick i vardagen kan man komma på att han inte finns mer. Idag ringde det i telefonen, och för en bråkdel av en sekund tänkte jag att det kanske var pappa. Men det är det ju inte mer. Aldrig mer.

Begravningen var verkligen fin. Den var så personlig och så känslosam, men innehöll ändå ett stänk av humor, för det tror vi att han skulle ha velat. Han var en humoristisk person som alltid hade en berättelse på lager och gillade att skoja till det lite. Så jag tror att han satt där någonstans i ett hörn och log för sig själv, och njöt av vad han såg och hörde.

Syster hade skrivit en dikt, och dottern hade skrivit en dikt i sin blogg till morfar. De lästes upp. Dessutom hade vi lite andra dikter och massor av jazzmusik som han gillade. Han var en stor älskare av choklad, och därmed präglades fikat efteråt av choklad. Chokladkakor, chokladtårta, chokladpraliner ... Han skulle ha älskat att få vara med på sin egen begravning.

När ceremonin och fikat var över tog vi med oss lite praliner för att lägga på hans kista i graven som han skulle ha som "färdkost" till var han nu än tar vägen. Till vår stora förvåning så hade de redan hunnit fylla igen graven med jord under tiden vi fikade. Då fick vi lägga pralinerna ovanpå jorden istället. Folk som går förbi måste undra varför i allsin dar det ligger chokladpraliner på graven. ;) De skulle bara ha vetat. Mr Chocolate-lover ligger här! Så klart han måste ha med sig lite gottigottgott!

Fredagen åkte maken hem med barnen (dottern skulle tillbaka till Luleå där hon är hos sin farmor och farfar just nu), men jag stannade kvar för att städa ur lägenheten. Det kändes så oerhört tungt att låsa igen lägenheten för sista gången. Det var så definitivt. Han kommer aldrig mer igen, och nu är hela hans liv borta som han levde i den lägenheten. Borta. Gone. Tomt ...

Tur att syster och hennes sambo bjudit in lite folk på kräftskiva under helgen. Det behövdes att få skingra tankarna lite. Det blev kräftor, ost, vin, nörda KENT, dans och oerhört mycket skratt. Precis vad som piggade upp oss efter de två dagarnas fruktansvärda händelser.

Nu ska bara vardagen fortsätta. En vardag utan pappa!

Pappa, du fattas mig!!! Så jävla mycket!!!

Uppladdning inför begravning

Hur gör man det egentligen?! Kan man det? Ingen aning. Hur som helst så har vi ägnat dagen åt att packa, för imorgon bär det av till Jämtland igen. Vi åker direkt efter jobbet imorgon, hämtar upp dottern på Arlanda (hon är hos farmor och farfar i Luleå) och tuffar vidare mot Jämtland. Kommer väl fram (i den bästa av världar) runt midnatt. Sedan några timmars sömn innan det är dags att gå upp och förbereda sig inför den jobbigaste dagen i mitt liv. Det lär bli några glas vin på kvällen gissar vi ... Usch! Vill inte, men samtidigt skönt att få ett avslut och ett ordentligt avsked på ett sätt som känns bra.

Fredag åker maken hem med barnen eftersom dottern ska flyga tillbaka till Luleå på lördag morgon, men jag stannar till söndag. Vi måste hinna bli klar med pappas lägenhet och lämna in nycklarna.

Åh, giv mig styrka att klara av begravningen utan att bryta samman!!

Pappa har somnat in

En timme efter det förra inlägget ringde de från sjukhuset och ville att jag skulle komma in eftersom pappa blivit sämre. Som tur var så bodde vi på hotell 10 minuters promenad från sjukhuset så jag var där snabbt. Jag satt hos honom och bara höll hans hand i 2,5 timme innan han slutligen gav upp. Min syster hann dessvärre inte vara med, hon kom en timme efter att han somnat in.

Efter det har livet varit så konstigt. Samtidigt som vi inte kan förstå att han är oåterkalleligt borta och sörjer oerhört, så kan vi skämta och skratta som vi alltid brukar göra. Det är så sjukt, man fattar det inte.

Igår var vi på begravningsbyrån, och bara det var en helt absurd sak. Att sitta där och planera hans begravning; kista, blommor, minnesstund, kläder han ska ha i kistan ... Jag fattar det inte ... Dessutom har syster, svåger och jag hållit på med att städa ur hans lägenhet och ringt överallt för att säga upp lägenhet, abonnemang, prenumerationer och Gud vet allt ...

Jag var inte beredd på detta! Kom tillbaka!!

Efter en lång resa sitter vi på ett hotellrum i Östersund och funderar på att gå och lägga oss. Vi är supertrötta efter 55 mil i baken.

Hälsade på farsgubben på sjukan och det var så jobbigt. Han har andningsuppehåll och hans fötter är blå. Inget gott tecken ... Man har dessutom slutat med all behandling och ger bara mediciner vid behov numera, vilket jag tycker är vettigt. Varför förlänga det oundvikliga?

Nu är det bara att vänta på "THE call" ...

Isak hade en så fin kommentar när vi hälsade på morfar och vi berättade att han är jättesjuk. Han sade: "Morfar är jättesjuk, då måste han ha ett jättestort plåster ..." En treochetthalvt-årings lösning på allt ont i världen är plåster ...

Packar ...

En sköterska ringde från sjukhuset och sade att farsgubben blivit skruttigare, och han hade velat att vi skulle komma. Jaha. Bara att sätta igång och packa lite snabbt så åker vi imorgon istället för på måndag som först tänkt.

Ingen kul resa som väntar imorgon ...

Hemma igen

Har alltså varit i Östersund idag och hälsat på pappa som ligger inne på sjukhuset. Han är i riktigt risigt skick tyvärr, men idag hade han tydligen en bättre dag för han satt ändå uppe och åt lunchen. Sedan sov han nästan hela dagen, och de gånger han var vaken var det mycket "goddag yxskaft" dessvärre. T ex undrade han när det var påsk? Och så fick han för sig att jag var min syster flera gånger. Nåja, jag tror han uppskattade besöket ändå trots att jag mestadels satt på en stol bredvid och läste min bok.

All min beundran till personalen på avdelningen! Fantastiska människor som alltid har en hjälpande hand eller ett snällt ord till övers och alltid har patienten i fokus. Fick prata med läkaren en stund också, och hon var mycket sympatisk. Gav dem ett bidrag till kaffekassan och öste lovord över dem.

Dessvärre var vädergudarna inte med mig idag. Det regnade "katter och hundar" och det var bara 14 grader. Så jag fick stega in på Åhlens och köpa mig ett paraply! :)

Men nu ska jag sova. Är så trött ...

En snabbtripp imorgon

Farsans hälsa blir allt sämre och sämre. Syster med familj var och hälsade på honom igår och hon ringde mig senare på kvällen och sade att om jag vill se honom mer i livet så ska jag passa på nu, för det kan snart vara för sent. Det skulle jag aldrig kunna förlika mig med om jag inte skulle hinna träffa honom igen, så jag tog ledigt från jobbet imorgon och har beställt flygbiljett. Planet lyfter 8.20 och jag är hemma i Stockholm igen någon gång efter 20 på kvällen. En lång dags färd mot natt ...

Vi skulle ju egentligen åka till Sundsvall med några vänner för att hyra en stuga på en helt makalöst fin camping (vi var där för 2 år sedan och det var helt underbart). Dessvärre blir det inget av den resan som läget är nu. Sedan fyller min svåger 40 och veckan efter fyller svärfar 80, så vi får se hur mycket firande det blir ... Beroende på hur länge pappa lever ...

Det blir en jobbig dag imorgon och jag lär få ladda med näsdukar. :(

Att förbereda sig för ett smärtsamt avsked

För er som läst min gamla blogg så vet ni att min far är svårt sjuk. Han har grav hjärtsvikt och dessutom nu även njursvikt. Han har egentligen mått ganska OK fram till i januari/februari någon gång när han fick en ny hjärtinfarkt. Efter det så har hans hälsa raserats, och det har gått så fruktansvärt fort. Bara sista två veckorna har det hänt så himla mycket. Han orkar knappt prata längre utan väser fram orden. Han orkar inte äta, vilket medför att han är svag och går ner i vikt. Alla hans värden håller på att gå åt pipan ...

Han ligger ju inne på sjukhus just nu, och jag pratade med en sköterska där idag ett bra tag. Jag sade att jag inte tror att han överlever sommaren. Det trodde inte hon heller. Då blev det så himla påtagligt. Stod en stund senare och tittade ut genom fönstret och bara njöt av sommarens prakt. Då insåg jag att min far kanske själv vet att det här är med största sannolikhet den sista årstiden han upplever. Jag förstår det i alla fall, och det gjorde mig så ont. Jag grät en lång stund för jag vet vad som kommer. Jag tänkte tillbaka på hur han var, vem han var och jämförde med hur han är nu. Det är en skillnad som är så diametral som den kan bli. Han har inte varit en jättebra pappa, men han är ändå min pappa. Blod är tjockare än vatten sägs det och det får man väl ändå hålla med om.

Ibland är det en nackdel att ha för mycket kunskaper om sjukvården för man vet vad som väntar honom. Det enda man kan hoppas på är att han får somna in stillsamt på natten när han ändå sover.

Jag har med mig mobilen till sängbordet när jag ska sova, för när som helst kan det ringa. Varje dag som går är en dag närmare det smärtsamma beskedet ...