Mamma

Sorgen går aldrig över. Ständigt påminns jag av att dödens fula käftar kan hugga tag i nära och kära när man minst av allt anar det. Numera är sorgen mest vilande, men kan braka loss som ett åskväder av något som minner mig om mamma eller pappa.

Idag såg jag filmen Svinalängorna med mina elever, och slutet berörde mig mycket med mor-dotterrelation som knakar lite men att man slutligen finner frid. Då hade jag svårt att få rösten att bära när vi pratade om filmen efteråt.

Idag skulle mamma ha fyllt 76 år. Grattis mamma, var du än är.

Minns du hibiscusen i trädgården mamma? Jag mindes den när jag såg den här hibiscusen på Teneriffa, och nu är den bara ett vackert minne. Precis som du är.

Tiden går så fort

Inser att det idag är sex månader sedan mamma somnade in. Sex månader! Jisses vad det går fort. Jag hinner inte riktigt med. Jag kan ibland komma på mig själv att tänka på att de lever ännu. När telefonen ringer mitt i maten så tänker jag ibland under bråkdelen av en sekund att det är pappa, för han hade en magisk förmåga att alltid ringa mitt i maten oavsett vilken tid vi än åt! Men så inser jag att det är ju förstås inte han. Samma sak med mamma, jag kan ibland tänka att jag ska ringa henne och fråga en sak eller berätta något, men kommer på att det inte går.

Jag känner av deras existens ibland i huset. Mamma lite då och då, men pappa väldigt sällan. Jag vill tro att pappa sitter någonstans och njuter av en massa god choklad och ett glas vin tillsammans med sina älskade katter. Mamma däremot, hon sitter på en strand i Spanien och njuter av solen och värmen. Det var det första syster sade när mamma somnat in och vi hämtat oss från den första chocken; "nu sitter hon på en strand i Spanien och dricker sangría". Ja, det gör hon garanterat.

Mamma, vi saknar dig så oerhört, trots allt vi varit med om...

Första advent

Så har då äntligen advent kommit. Nu lyser det vackert av stakar och stjärnor i fönstren, och den vita snön som singlar ner ute hjälper till att bidra till en underbar julstämning.

Var på Willys idag och då köpte jag lite vita hyacinter som jag ska göra en fin grupp av tänkte jag.

Nu dricker jag ett glas glögg och väntar på att lussebulledegen har jäst klart så jag kan baka ut den. Fick en attack av stark sorg idag när jag skulle baka, för saffranet hade mamma köpt i Spanien och jag fick den som födelsedagspresent i våras. Min sista födelsedagspresent från henne... Nu får jag tänka på henne varje gång jag äter saffransbullar i år. :)

Nä, nu är det nog dags att baka ut bullarna.

Om spöken och övernaturliga ting

Såhär i Halloweentider så är ju tal om andar och spöken inget konstigt. Inget konstigt alls. Jag är inte speciellt religiös (har väl någon form av barnatro kvar djupt inom mig, men inget jag aktivt utövar) men jag tror ändå på att själen går vidare efter dödsfallet. Någonstans. Ingen vet riktigt vart. Några går nog vidare till Paradiset (eller helvetet med kanske?), medan andra finns kvar på jorden av olika skäl.

Vad jag däremot vet är att jag upplevt andar (eller spöken om man så vill). För att nämna några exempel: min syster och hennes sambo bodde i en gammal lägenhet mitt inne i centrala Härnösand för många år sedan. I deras lägenhet fanns ett spöke som ställde till det för dem ibland. Hon(?) kunde dra ut lådor och öppna skåpdörrar, riva ut sopor och knata runt i lägenheten. En natt skulle jag sova över hos dem. Jag sov i vardagsrummet med en gammal knarrig parkett, och på natten hörde jag väldigt tydligt att någon gick tvärs genom rummet. Jag såg ingen, men jag hörde desto mer. Det hände flera gånger, som om hon (?) var orolig över att jag var där. Gissa om jag hade svårt att sova den natten!

En annan gång var uppe i farmor och farfars hus i Jämtland. Farfar hade nyligen dött. Farmor brukade berätta att hon såg honom i huset då och då. En natt hade jag somnat ifrån sänglampan och jag vaknade av att det knackade i väggen där lampan satt. Jag berättade det för pappa på morgonen och han påstod att det hade bara knäppt i väggen, men det var det inte. Det var tydliga knackningar som väckte mig. Min syster har också upplevt mycket i just det huset och även i grannarnas hus. Jag är helt övertygad om att det var farfar som talade om för mig att jag skulle släcka lampan.

När pappa begravdes så kände jag så tydligt av hans närvaro i rummet. Han satt i ett speciellt hörn och såg på oss alla. Han kändes lugn och nöjd. Samma sak med mammas begravning. Hon satt vid en särskild pelare inne i salen och hon kändes också lugn och nöjd, men frustrerad.

I torsdags gick jag till minneslunden i Skogskyrkogården. Mammas aska är fortfarande i krematoriet i Skogskyrkogården i väntan på transport upp till norrland, så hon är ännu inte jordfäst. Men henne brukar jag känna av ofta här hemma. Nåväl, jag satt där vid minneslunden. Det blåste iskallt och jag frös. Jag var så ledsen och pratade högt för mig själv till både mamma och pappa. Jag frågade mamma om hon var där med mig nu. Då plötsligt kom en varm vind och blåste i mitt ansikte ett ögonblick innan det blev kallt igen. Det var mamma som kom på besök från Spanien (där hennes själ annars är just nu)! Det kändes tryggt (men förstås så oerhört sorgligt) och jag kunde gå hem igen.

Jag vet att mina föräldrar är med mig och det känns bra. De känns lugna och trygga och inte skrämmande.

Det som däremot känns skrämmande är att det spökar på Häringe slott där vi ska på Readtreaten...! Känns lite sådär får jag erkänna...

Fy tusan för Tele 2!

Hur kan de som jobbar på Tele 2 sova gott på nätterna undrar jag. Maken till cynisk och rigid inställning har jag aldrig upplevt tidigare, och lär nog inte uppleva senare heller. Horribelt!

Bakgrund: I samband med att mamma gick bort så var jag ju tvungen att ringa runt till alla företag för att avsluta alla abonnemang och sådant. Det gick bra, inga problem någonstans. Förrän jag ringde till mobilavdelningen på Tele 2. Då startade problemen. Mamma hade ett abonnemang där hon betalade in en summa varje månad, och hade lyckats skrapa ihop en ordentlig pott på dryga 1700 kr. På ALLA andra företag jag pratat med så var det inga problem att få tillbaka pengar som hon betalat in på räkningar, prenumerationer och sådant. Det var inte ens en sak att diskutera, det gjordes bara. Men inte hos Tele 2. Nejdå. Här blev jag upplyst om att antingen så överlåter vi mammas abonnemang på någon annan så kan man använda pengarna på så sätt, eller så avslutar vi abonnemanget och pengarna går till spillo (till Tele 2 förstås). Blev upprörd över hur de kan resonera på det här sättet och fick tala med deras chef. Hon försöker då pracka på mig ett abonnemang som jag inte vill ha. Jag blir ännu mer upprörd över hur de bara kan ens tänka på att försöka sälja in en produkt hos mig i detta läge. Groteskt! Vi kommer ingen vart i diskussionen, så chefen tycker att vi ska höras efter en månad igen så jag fått fundera på saken.

Igår ringde de från Tele 2 igen. Inte samma person ens, utan ytterligare en ny! Återigen fick jag veta att de inget kunde göra, utan jag hade bara de två förut nämnda valen att tillgå. Nu hade hon letat fram ett "förmånligt abonnemang" till mig som hon tyckte att jag skulle ta. Naturligtvis så måste jag betala 25 kr/månad för skiten också. Men va´ f*n, jag vill ju få slut på pengarna, inte fylla på dem! Dessutom är det tre månaders uppsägning på eländet! Men herregud, hur jävla svårt ska det vara?! Avsluta abonnemanget och skicka tillbaka pengarna! What´s the f*cking problem??! Vi behöver de där kronorna till annat än att bara slösa bort på dötid i telefon, som de uppenbarligen tycker att vi ska göra. Alla i familjen har abonnemang på telefonerna så vi är inte direkt i något skriande behov av ytterligare ett nytt abonnemang. Det kunde de inte förstå på Tele 2...

De skulle ringa igen på fredag... Jag har några alternativ att diskutera med dem.

Nu har jag mailat DN och bett dem gräva lite om vilken policy de har runt avlidna kunder. Jag tycker det är så fruktansvärt cyniskt hur man kan tänka pengar framför människor. Att man i detta läge bara har mage att koppla på säljarfasonerna, det är så gräsligt så det går inte att nämna. Det handlar om människor i kris eftersom man nyss förlorat en kär anhörig, då är man inte direkt på humör att hålla på och tjafsa med ett helveteföretag som är det mest osmidiga som uppfunnits sedan järnspettet.

Har dessutom mailat till "Konsumenternas tele- TV och Internetbyrå (Konsumentverket)", för att kolla om det här verkligen kan vara rätt förfarande och vad vi kan göra i den här situationen. Det här är så absurt så det finns inte på världskartan.

Skämmes på er Tele 2! Ni har inte hört det sista av mig kan jag lova! USCH!

To be continued...

En månad har gått...

Idag är det en månad sedan du somnade in för gott mamma. Jag saknar dig så jag håller på att bli tokig. Jag gråter varenda dag av bottenlös sorg. Varför måste du lämna oss redan? Varför?!

Här är en bild av den spanska flaggan vi gjorde av rosorna till begravningen.

Lite låg idag

Förlåt för dålig uppdatering, men idag har jag inte haft någon bra dag. Alls. Var på praktiken på fm, och det var väl ganska OK, även om jag kände att jag egentligen inte var riktigt redo för det såhär dagen efter.

Hemma hade jag 2 mail att läsa. Det ena från min syster som fått en skiss över gravstenen för pappa. Då brast det för mig. Jag grinade massor. Andra mailet var från en av mina morbröder. Han hade stannat kvar i norrland för att vara hos min 94-åriga mormor under begravningsceremonin. Den sändes via morbrödernas mobiler så hon kunde vara med under ceremonin även om hon inte var på plats. Han hade lite bilder på hur de hade det däruppe efter själva ceremonin, och då brast sista fördämningen. Jag satt och skrek och grät hysteriskt ut all smärta jag hade inom mig. Tur att jag var ensam hemma... Jag insåg också att mamma kremerades idag... Nu är hon bara aska...

Jag tror att min kropp håller på att säga mig någonting. Jag har haft huvudvärk hela dagen, jag fick en sådan hjärtklappning under förmiddagen så jag var nära att svimma (skitläskigt) och hela eftermiddagen och kvällen har jag haft ont i ryggen och varit så trött och svag i kroppen så jag orkar knappt röra mig. Jag borde nog ta det lugnt och sjukskriva mig, men det är så mycket som måste göras... även med skolan. Jag måste ta itu med skolan också, annars blir jag återbetalningsskyldig till CSN... Och så har vi bouppteckningen hängande över oss, plus mammas lägenhet att städa ur(ett helvetesprojekt eftersom hon sparade på allt), plus pappas bouppteckning... Och bara insikten att de inte längre finns kan ju få en ur balans. Min son fyller 4 nästa vecka, och jag tänkte idag på att varken mormor eller morfar får uppleva det. De fick inte heller vara med om min dotters födelsedag för 3 v sedan heller. Aldrig mer... Inte konstigt att man mår som en urvriden disktrasa!

Pratade med maken idag om att när allt är klart så vill jag att vi åker på en resa till exempelvis Thailand med hela familjen för att komma bort och njuta ett tag efter att ha haft det så jobbigt under så lång tid. Det tyckte han lät bra.

Nu ska vi äta lite tårta som blev över från igår. Gräddtårta med hallon. En stor jefla bit blir'e! Mums! Because I´m so goddamn worth it!!

Begravningen avklarad

Begravningen idag var vacker och oerhört känslosam. Men något som var så härligt var att min kusin hade med sin lilla 6-månaders bäbis. Hennes joller i kapellet var befriande som motvikt till all sorg.

Jag tror att mamma var med oss i kapellet. Min blick sökte sig flera gånger till en viss pelare, och det kändes rofyllt att titta dit. Hon var nog där då tror jag. Jag tror hon var nöjd med ceremonin. Det var vi i alla fall. Efter ceremonin åkte vi hem till oss och fikade, pratade och skrattade. En och annan tår fälldes också. Det var så trevligt att få träffa släktingarna igen, det var 2 år sedan jag träffade mina morbröder... Kul, men omständigheterna kunde ha varit bättre.

Nu känns det så skönt att det är över, och jag är så gräsligt trött nu. Ikväll blir det nog en tidig kväll. Ska på praktiken imorgon bitti... Gääääsp...

Farväl mamma

Begravning idag... Åh Gud (eller vem som helst), ge mig styrka nog att klara av dagen!

Förvirrad

Har massor att göra och känner hur hjärnan börjar bli överhettad... Begravning imorgon. Nyss pratat med begravningsentreprenören och kollat igenom sista detaljerna. Så overkligt, så skrämmande och så oerhört sorgligt. Vet inte hur jag kommer att klara av morgondagen, men det måste gå. Jag känner att jag inte riktigt har grepp om verkligheten och nuet, utan känner mig förvirrad och oerhört uppstressad. Vad jag längtar till torsdagen, då är begravningen över. Sedan är det "bara" allt det andra kvar...

Nu: ringa lite samtal.

Stressfaktor - hög!

Har en diger lista på vad som ska göras nu de närmsta dagarna. Begravningen är på onsdag, och det är en hel del att fixa innan. Nu ska jag bara dricka upp kaffet så ska jag ringa HSB, eftersom det verkar ha strulat med inbetalningen av hyran till mammas lägenhet... Gaaah! Som att det inte räcker ändå med skit?

Vad jag längtar tills jag kommit till andra sidan av onsdagen...

Livet går vidare

Jag kan inte förstå meningen med att mina föräldrar skulle behöva gå bort i förtid. Pappa var 78 och mamma bara 73. Det är ju ingen ålder idag. De skulle ha haft många år till med sina barn och barnbarn, men av någon anledning så var de tvungna att gå vidare. Undrar var de är någonstans? Jag är inte religiös, men jag tror ändå att de finns någonstans omkring oss. När mamma somnade in så sade syster att nu var hon nog i Spanien och drack sangria. Mamma älskade Spanien över allt annat, så det känns naturligt att hennes själ finns där nere och njuter. Pappa finns nog här omkring oss någonstans, men mamma är i Spanien.

När vi begravde pappa (borgerlig begravning) så kände jag en stark närvaro under fikat efteråt. Jag är helt övertygad om att han satt i ett hörn någonstans och log åt oss och njöt på sitt eget vis av allt det goda som fanns där i hans ära. Hoppas bara att mamma vill komma hem från Spanien när det är dags att begrava henne också och att hon vill finnas med hon också.

Det känns så sjukt att nu ska vi planera mammas begravning också så snart efter pappas. Men det är bra att vi har klara planer på hur vi vill att det ska vara. Vi vill ha en borgerlig begravning för henne också och den ska gå i spanska tecken på olika sätt.

Nu får vi ta en dag i taget, ett andetag i taget... En dag kommer man att komma förbi den värsta smärtan och minnas dem med glädje, men det är en lång bit kvar. En jävligt lång bit...

Life sucks...

Mamma är sjuk... jävligt sjuk... döende... Den jävla cancern håller på att ta hennes liv nu och det är inte långt kvar. Timmar? Dagar? Veckor? Ingen vet just nu. Läkaren sade dagar till veckor... Fan jag pallar snart inte mer... Har inte hunnit återhämta mig från sorgen efter pappa innan nästa käftsmäll kommer. Men det kan väl inte räcka med det här? Det sägs ju att jävligheterna kommer 3 och 3, så ok, what´s next?

Gud (eller någon), ge mig styrka!

Håhåjaja...

Idag ska vi och systers familj åka till mammas lägenhet. Det ska bli stambyte och fönsterbyte där och eftersom mamma fortfarande ligger kvar på sjukhuset så måste vi dit och röja ur. Badrum och kök måste fixas, och det måste vara fritt framför fönstren, mattor rullas ihop, tavlor tas ner, möbler skjutas ihop och täckas, värdesaker tas rätt på... Det lär bli ett heldagsprojekt. Phu...

Jag vill ju sitta och redigera klart!

Mer elände...

Sitter här vid min dator och försöker koncentrera mig på skoluppgifterna. Det går sådär. Jag har ingen inspiration alls, utan tankarna flyger iväg till annat istället. Dels är mamma svårt sjuk med oviss utgång (historien upprepar sig alltför snabbt med tanke på pappas nyliga bortgång), och dels är det övriga livet som pockar på och vill ha uppmärksamhet.

Jag har märkt att jag har börjat tappa väldigt mycket hår igen, och det beror säkerligen på den mentala stress som jag är utsatt för just nu. Tur att jag är så pass stark som jag ändå är, annars hade jag brutit samman för länge sedan. Att inse att man snart kommer att bli helt föräldralös är en hård insikt som gör oerhört ont. Det hade gärna fått vänta ett tag så jag hade kunnat bearbeta sorgen efter pappa ordentligt innan mamma nu också börjar gå samma väg. Än vet vi inte hur det kommer att gå för henne, men oddsen är inte de bästa om man säger så. Hon drabbas hela tiden av nya saker som komplicerar de sjukdomar hon redan har. Hur mycket ska en människa orka? Hur länge orkar hennes kropp innan den säger stopp, packar ihop och tackar för sig?

Hur länge orkar jag... ?

Söndag

Idag kom syster m familj hit. Vi käkade lite lunch innan vi åkte till Karolinska för att träffa mamma. Hon blev väldigt glad när vi kom in i samlad tropp allihop; jag, syster, alla barnen och våra respektive.Vi var där i en timme ungefär och snackade lite skit med henne. Det uppskattade hon väldigt. Hon sade flera gånger när vi skulle gå att hon var så glad att vi kom. Det känns skönt.

Hon var i ganska dåligt skick, men kanske inte så dåligt som vi befarat. Nåja, vi får se och ta en dag i taget. Nu ska de kanske operera in en special-pacemaker som ska hjälpa hennes hjärta att dra ihop sig bättre. Förhoppningsvis så gör de det, då kommer hon att må bättre och kanske finnas med oss lite längre.

Jävligheterna staplas på hög...

För snart en månad sedan begravde vi pappa, och nu kommer nästa käftsmäll. Nu är mamma sjuk och ligger inlagd på Karolinska med samma symtom som pappa, nämligen svår hjärtsvikt. Hon flåsar bara hon pratar och hon orkar knappt prata alls. Hon har ingen aptit och äter dåligt, vilket för henne kan vara ödesdigert eftersom hon dessutom är diabetiker. OCH glutenintolerant! Inte lätt att hitta något att äta för henne inte...

Det känns som om historien upprepar sig... Imorgon ska vi åka och besöka henne allihop. Mamma och jag har ju inte varit "on speaking terms with eachother" sedan i våras, och även min syster hade brutit kontakten med henne sedan länge. Nu känner vi att vi stryker ett streck över det som varit, för annars kommer man bara att ångra sig den dagen hon väl är borta. Syster med familj kommer hit och vi åker tillsammans till mamma och besöker henne. Man har ju inte en aning om hur länge hon finns kvar. Jag hoppas få svar på det på måndag av läkaren på avdelningen hur lång tid vi pratar om här.

Suck. Jag blir tokig. Varför hopas allt elände just nu? Var det inte nog med en förälder? Måste den andra vandra samma väg strax efteråt? Tur att man kan skoja lite om det hela, så syster och jag skämtade om att vi har ju vanan inne så vi kan ju återanvända talet till pappa, bara byta ut några nyckelord här och där när det är dags för begravning. Usch vad hemskt egentligen, men lika bra att börja förbereda sig mentalt på nästa chock.

Varför?! Räcker det inte nu...?