God morgon världen.

Här är jag igen. Smått förvirrad, väldigt stressad och en aning desillusionerad. Jag får ingen struktur på mitt liv just nu. Allt är bara kaos.

Bouppteckningen efter pappa är klar nu i alla fall. Skönt att det gick fort. Några stackars korvören i arv blir det, men jag vill hellre ha pappa och mamma i livet än alla pengar i världen.

På måndag fyller maken 40, och det känner jag mig också stressad inför. Har inte hunnit fixa nästan nåt...

Sen är det ju pluggandet. Och läsa inför readtreat. Och börja se fram mot jul som vi ska fira här hos oss i år... Gaaah!

Men nu ska jag ta en sak i taget. Jag är himla bra på att säga till andra att ta det lugnt, men själv gör jag inte det. Jag ångar på som ett expresståg utan att stanna vid någon station och hämta mig. Jag vill bara sitta under en palm, dricka ett glas rött vin, lyssna på cikadornas sång och vågornas skvalp, känna doften av jasmin och bara få sitta och skriva, skriva, skriva.

T.G.I.F.!!

Mer elände...

Sitter här vid min dator och försöker koncentrera mig på skoluppgifterna. Det går sådär. Jag har ingen inspiration alls, utan tankarna flyger iväg till annat istället. Dels är mamma svårt sjuk med oviss utgång (historien upprepar sig alltför snabbt med tanke på pappas nyliga bortgång), och dels är det övriga livet som pockar på och vill ha uppmärksamhet.

Jag har märkt att jag har börjat tappa väldigt mycket hår igen, och det beror säkerligen på den mentala stress som jag är utsatt för just nu. Tur att jag är så pass stark som jag ändå är, annars hade jag brutit samman för länge sedan. Att inse att man snart kommer att bli helt föräldralös är en hård insikt som gör oerhört ont. Det hade gärna fått vänta ett tag så jag hade kunnat bearbeta sorgen efter pappa ordentligt innan mamma nu också börjar gå samma väg. Än vet vi inte hur det kommer att gå för henne, men oddsen är inte de bästa om man säger så. Hon drabbas hela tiden av nya saker som komplicerar de sjukdomar hon redan har. Hur mycket ska en människa orka? Hur länge orkar hennes kropp innan den säger stopp, packar ihop och tackar för sig?

Hur länge orkar jag... ?

Överkörd av en ångvält

Ungefär så känner jag mig idag. Började kurs 2 idag (läser ju på heltid så det är två kurser som jag läser parallellt), och jag blir alldeles gråtfärdig. Båda kurserna har massor att läsa och skriva, varav den ena uppgiften ska vara på 10-12 sidor med enkelt radavstånd, exkl försättsblad, referenslista osv. Alltså 10-12 sidor ren text! Samtidigt ska man plugga inför den andra kursen och dessutom ska man praktisera, vilket innebär att jag ska ha mer ansvar för lektionsplaneringen själv! Hur i hela h*vete ska man hinna med???!!! Dessutom har jag hus och familj med 2 barn som kräver sitt... och som grädde på moset har jag ju efterspelet efter pappas död, och nu mamma som är sjuk... Det lär inte bli så mycket sömn den närmsta terminen... Och manuset?! När ska jag hinna med det?!

Stress, stress, stress...

Idag har jag verkligen fått göra skäl för min lön! Huga! Sprang som en skållad get mellan patienterna, och fick ändå en massa skit extra att göra för att saker strular till sig hela tiden. Blä. Fick lunch först vid halv 3!! Hur bra är det egentligen?! Inte alls.

Hatar att stressa, mår så dåligt av det. Adrenalinet sprutar ur öronen och jag får hjärtklappning. Önskar jag kunde fräsa ifrån mer än vad jag gör, för som det är nu så är vi 3 personer som gör 4 personers jobb. En chef som måste hålla i pengarna gör att vi inte kan få en till som hjälper till. Usch, det är för tufft det här. Det är ett väldigt roligt jobb egentligen, men inte under de här omständigheterna. Då blir det bara jobbigt och tungt och man känner att man inte hinner med någonting vilket gör att patienterna blir lidande.

Tur det snart är slut så det är dags att börja den lugna pluggtillvaron igen. Hehe ...