Vårkänslor

Det har vänt. Nu blir dagarna längre och längre och idag tittade faktiskt solen fram. Visst är det kallt idag med många grader under minusstrecket, men vad gör det när solen visar sig från sin allra bästa sida?!

Går man utomhus så kan man höra fåglarna kvittra och ge löfte om att en underbar årstid snart är i ankommande. Tänk om bara någon månad så börjar den smältande snön bilda rännilar, asfalten börjar synas, människorna vänder näsan mot solen och lapar åt sig de första värmande strålarna. Åh vad jag längtar efter våren nu. Nu är jag less på vintern, den har varit alldeles för kall och alldeles för lång för mitt tycke så nu är det dags att förändra det. Jag veeeet att det är ett bra tag kvar innan våren kommer, men hey! Låt mig få drömma!

Jag drömmer om våren ...

Grunden till min författardröm

Drömmar. Alla har vi drömmar och drömmar är viktiga. Man måste också ha ett mål. Är drömmar och mål samma sak? Ja kanske. Det beror nog på vad det gäller. Jag har en stor dröm som jag burit med mig sedan barnsben, och det är att bli författare. Det är inte bara min dröm, det är också mitt mål.

När jag var liten (runt 8-9 år kanske) satt jag på en orange plastgunga mellan två björkar i vår sommarstuga i Norrland och berättade sagor för mig själv. Högt. Jag minns hur mysigt det var att sitta där och fantisera och berätta. Jag kommer inte ihåg berättelserna, men jag minns den härliga känslan inom mig när jag skapade en värld och befolkade den och lät personerna få liv och att jag lät dem råka ut för olika saker. Det var en lycka för mig, och den där magiska känslan har förföljt mig genom hela livet sedan. Jag försöker återskapa den och minnas den ibland när jag skriver så jag kan komma i rätt stämning och känna glädjen och den pirrande spänningen inom mig när jag skapar.

När jag blev lite äldre så hade vi en barnflicka hemma som passade min lillasyster medan jag gick i skolan och mamma och pappa jobbade. En av dessa barnflickor var fenomenal på att berätta sagor. Hon skrev egna berättelser och ritade till. Det var en stor inspirationskälla för mig och jag försökte härma hennes stil, både vad gällde skrivandet och ritandet. Sedan insåg jag att tecknandet var något jag skulle överlåta till andra, men skrivandet var helt klart min grej. Här hade jag funnit min lott i livet, och det här "kallet" skulle jag följa. Jag "visste" redan då som 9-åring att jag ville skriva böcker.

Jag skrev och övade upp min förmåga, och embryot till det manus som jag har ute hos förlag nu skrev jag faktiskt i barndomen som 11-åring eller så.

Jag minns fortfarande min första bok, den handlade om några prinsessor och en elak kung och jag minns hur omslaget såg ut; en stor blomma som jag ritat i bläck. Dessvärre finns den nog inte kvar nu, men i sommar ska jag upp till mormor och där finns alla saker kvar från min barndom. Förhoppningsvis finns sagan kvar, men mest troligt är att jag kastat den.

Nu dryga 35 år senare sitter jag här och när fortfarande min dröm, men nu har den utvecklats till ett mål. Ett mål som jag SKA uppfylla någon gång.

När insåg ni att ni ville bli författare?

Carpe diem

Ta vara på dagen, för den kommer inte tillbaka. Ta vara på livet för det är ingen generalrepetition, utan föreställningen är nu. Klyschorna kan staplas på varandra i all oändlighet. Men hur det än är så måste man ändå se bakom det klyschiga och förstå vad som sägs. Livet är ingen generalrepetition, utan föreställningen är just nu. Ja så är det faktiskt. Vi har ett liv och det ska vi ta hand om så bra vi kan. Jag vill inte ligga på min dödsbädd och tänka på vad jag hade kunnat göra och ångra det.

Jag vill försöka ta vara på nuet och leva livet fullt ut. Jag har bara ångat på i full fart och tänkt att allt ska nog ordna sig till slut. Men i och med att jag alltför tidigt blev föräldralös så har jag insett att jag måste gå vidare och leva mitt liv i nuet. Vem vet vad som väntar bortom nästa krök? Jag kan bli hastigt sjuk, eller bli påkörd. Ingen vet. Jag kan också leva tills jag är nittio år. Jag har ingen aning. Tur att man inte vet, fast ibland skulle det vara praktiskt att veta så man tar ännu mer vara på dagarna om man skulle veta att man inte har långt kvar.

Jag började i våras att äta strikt LCHF-kost (low carb high fat, dvs skära ner rejält på kolhydrater och äta mycket fett). Min mage mådde toppen av den maten, men jag började sakna allt för mycket av det goda i livet. Nu har vi mer och mer övergått till GI mat istället. Då kan jag äta det jag tycker är gott. Dock försöker vi ändå dra ner på kolhydrater för att vi tror att det är bra för kroppen att utesluta så mycket som möjligt. Sedan vore det ju trist om man inte fick unna sig någonting gott, så det gör vi. Men inte så mycket och så ofta som förut.

Det gäller även mitt yrkesverksamma liv. Jag ska verkligen försöka satsa på min dröm (en av dem) när jag blir klar lärare. Och det är inte att jobba i skolan... Jag ska bli egenföretagare med en butik med saker som jag tycker om. Det blir mycket jobb, visst, men jag gör det för min egen skull så jag ska känna att jag gjort något för mig.

Nu ska jag ta tag i skrivandet igen (alltså det roliga skrivandet; författandet, inte uppsatserna...) för att det är ytterligare en av mina drömmar som jag verkligen ska kämpa för.

God morgon världen.

Här är jag igen. Smått förvirrad, väldigt stressad och en aning desillusionerad. Jag får ingen struktur på mitt liv just nu. Allt är bara kaos.

Bouppteckningen efter pappa är klar nu i alla fall. Skönt att det gick fort. Några stackars korvören i arv blir det, men jag vill hellre ha pappa och mamma i livet än alla pengar i världen.

På måndag fyller maken 40, och det känner jag mig också stressad inför. Har inte hunnit fixa nästan nåt...

Sen är det ju pluggandet. Och läsa inför readtreat. Och börja se fram mot jul som vi ska fira här hos oss i år... Gaaah!

Men nu ska jag ta en sak i taget. Jag är himla bra på att säga till andra att ta det lugnt, men själv gör jag inte det. Jag ångar på som ett expresståg utan att stanna vid någon station och hämta mig. Jag vill bara sitta under en palm, dricka ett glas rött vin, lyssna på cikadornas sång och vågornas skvalp, känna doften av jasmin och bara få sitta och skriva, skriva, skriva.

T.G.I.F.!!

Drömmar

Har just suttit och pratat med min svåger i över en timme i telefon. I och med mammas och pappas alltför tidiga död så har saker och ting ställts på sin spets, och nu börjar man verkligen fundera över vad jag verkligen vill med livet. Drömmen är att få ha något eget företag som man kan försörja sig på, men verkligheten ser inte riktigt ut så. Att starta företag är jätteslitigt, särskilt när man har små barn. En god vän till mig startade för några år sedan ett café som var hennes dröm, men var tvungen att lägga ner det efter ett tag eftersom det tog alldeles för mycket tid från familjen. Så visst vet jag att det där med eget företag kan nog få vänta tills lille sonen blir lite äldre... I alla fall företag med lite större planer.

Syster, svåger, min man och jag sitter ofta och spånar på olika företagsidéer, den ena mer eller mindre genomförbar än den andra. Ingen av oss vill ligga på sin dödsbädd och ångra det man aldrig gjorde, utan nu måste vi ta vara på det livet har att ge oss så länge vi kan. Ingen vet vad som väntar oss bakom nästa krök mer än en utmaning av något slag, och frågan är vad man gör med den utmaningen. Att leva ut sin dröm eller välja det trygga invanda... det är det vi står inför. Inte just nu, men att börja fundera är inte fel.

Nu har vi kommit på en ny sak (som jag inte vill outa här), och vi kommer att sätta oss ner för allvarliga diskussioner (medelst en BIB rött ;)) så småningom. Kanske leder det ingenstans, eller kanske gör det det. Ingen av oss vill i alla fall fortsätta i samma ekorrhjul som vi gör just nu, så vi kommer väl att försöka hitta något kul att göra, söka oss fram till hur vi ska nå dit (utbildningar, lokaler, pengar...) och sedan köra på. Någon gång i framtiden...

Drömma kostar ingenting...

Känd eller erkänd?

Vad är viktigast för en författare - att få sälja många böcker eller få nobelpriset? Jag tror majoriteten väljer alternativ 1; att få sälja många böcker. Jag måste erkänna att det är en av drivkrafterna för mig; att bli känd och få sälja många böcker. Så klart skulle det vara roligt om herr Engdahl & co på Svenska Akademien skulle uppskatta min bok och tycka att den vore värd ett nobelpris, men jag är inte dummare än att jag fattar att it ain't gonna happen! Så då blir det alternativ 1. Som inte är så dumt det heller. Bäst vore ju förstås att kunna kombinera dem, men måste jag välja så blir det alt. 1. Jag vill att så många som möjligt ska läsa min bok (och förstås tycka om den också), inte få en massa fina priser.

Och hur är det med pengar? Är det viktigt? Nja, både och skulle jag säga. Naturligtvis vill jag att mitt hårda jobb med manuset ska rendera i en himlans massa pengar som lön för mödan. För möda har det verkligen varit! Jag menar, vilken författare vill inte tjäna pengar på sitt jobb?! Det är väl som med vilket yrke som helst egentligen; man vill ju ha betalt för det jobb man utför. Det här är ju ett jobb det med. Än så länge oavlönat och väldigt ideellt, men förhoppningsvis ska det bli ändring på det. Jag vill kunna ha det ekonomiska utrymmet att ge mina barn (och mig själv) de upplevelser de inte har kunnat få pga pengabrist. Det ska jag inte hymla med att jag vill tjäna pengar och bli rik. Snuskigt rik till och med. Men det kommer jag aldrig att bli heller, jag är glad bara jag får sälja lite grann så jag får några extra slantar.

Men det viktigaste för mig är egentligen att skriva något som kan ge någon en läsupplevelse, att någon gillar det jag berättar. Kan jag dessutom lyckas få en studieless, läsovan tonåring att läsa min bok och bli inspirerad till fortsatt läsande så är mitt mål uppfyllt. Oavsett om den personen har själv köpt boken, lånat den eller stulit den för ändamålet, så är det viktigaste att de läser. Barn och ungdomar läser alldeles för lite böcker idag (upplever jag), så kan jag hjälpa till att ändra bara en enda person så är jag glad.

Jag vet att det är lite hybrisvarning på det här inlägget, men det är inget fel med att få drömma eller hur?!

Hur tänker ni, alla andra författarwannabes?