Mamma

Sorgen går aldrig över. Ständigt påminns jag av att dödens fula käftar kan hugga tag i nära och kära när man minst av allt anar det. Numera är sorgen mest vilande, men kan braka loss som ett åskväder av något som minner mig om mamma eller pappa.

Idag såg jag filmen Svinalängorna med mina elever, och slutet berörde mig mycket med mor-dotterrelation som knakar lite men att man slutligen finner frid. Då hade jag svårt att få rösten att bära när vi pratade om filmen efteråt.

Idag skulle mamma ha fyllt 76 år. Grattis mamma, var du än är.

Minns du hibiscusen i trädgården mamma? Jag mindes den när jag såg den här hibiscusen på Teneriffa, och nu är den bara ett vackert minne. Precis som du är.

Grattis pappa!

Grattis på födelsedagen pappa. Var du nu än är! Vi saknar dig så enormt.

I onsdags var det precis ett halvår sedan du somnade in med min hand som värmde din kalla och trötta hand, och jag blir nästan varje dag påmind om att du inte finns med oss längre. Små saker bara. Att se din handstil på något, eller se någon som heter John... Det är så tungt så jag vet inte var jag tar vägen snart.

Hälsa till farmor och farfar också från mig.

Första advent

Så har då äntligen advent kommit. Nu lyser det vackert av stakar och stjärnor i fönstren, och den vita snön som singlar ner ute hjälper till att bidra till en underbar julstämning.

Var på Willys idag och då köpte jag lite vita hyacinter som jag ska göra en fin grupp av tänkte jag.

Nu dricker jag ett glas glögg och väntar på att lussebulledegen har jäst klart så jag kan baka ut den. Fick en attack av stark sorg idag när jag skulle baka, för saffranet hade mamma köpt i Spanien och jag fick den som födelsedagspresent i våras. Min sista födelsedagspresent från henne... Nu får jag tänka på henne varje gång jag äter saffransbullar i år. :)

Nä, nu är det nog dags att baka ut bullarna.

Fy tusan för Tele 2!

Hur kan de som jobbar på Tele 2 sova gott på nätterna undrar jag. Maken till cynisk och rigid inställning har jag aldrig upplevt tidigare, och lär nog inte uppleva senare heller. Horribelt!

Bakgrund: I samband med att mamma gick bort så var jag ju tvungen att ringa runt till alla företag för att avsluta alla abonnemang och sådant. Det gick bra, inga problem någonstans. Förrän jag ringde till mobilavdelningen på Tele 2. Då startade problemen. Mamma hade ett abonnemang där hon betalade in en summa varje månad, och hade lyckats skrapa ihop en ordentlig pott på dryga 1700 kr. På ALLA andra företag jag pratat med så var det inga problem att få tillbaka pengar som hon betalat in på räkningar, prenumerationer och sådant. Det var inte ens en sak att diskutera, det gjordes bara. Men inte hos Tele 2. Nejdå. Här blev jag upplyst om att antingen så överlåter vi mammas abonnemang på någon annan så kan man använda pengarna på så sätt, eller så avslutar vi abonnemanget och pengarna går till spillo (till Tele 2 förstås). Blev upprörd över hur de kan resonera på det här sättet och fick tala med deras chef. Hon försöker då pracka på mig ett abonnemang som jag inte vill ha. Jag blir ännu mer upprörd över hur de bara kan ens tänka på att försöka sälja in en produkt hos mig i detta läge. Groteskt! Vi kommer ingen vart i diskussionen, så chefen tycker att vi ska höras efter en månad igen så jag fått fundera på saken.

Igår ringde de från Tele 2 igen. Inte samma person ens, utan ytterligare en ny! Återigen fick jag veta att de inget kunde göra, utan jag hade bara de två förut nämnda valen att tillgå. Nu hade hon letat fram ett "förmånligt abonnemang" till mig som hon tyckte att jag skulle ta. Naturligtvis så måste jag betala 25 kr/månad för skiten också. Men va´ f*n, jag vill ju få slut på pengarna, inte fylla på dem! Dessutom är det tre månaders uppsägning på eländet! Men herregud, hur jävla svårt ska det vara?! Avsluta abonnemanget och skicka tillbaka pengarna! What´s the f*cking problem??! Vi behöver de där kronorna till annat än att bara slösa bort på dötid i telefon, som de uppenbarligen tycker att vi ska göra. Alla i familjen har abonnemang på telefonerna så vi är inte direkt i något skriande behov av ytterligare ett nytt abonnemang. Det kunde de inte förstå på Tele 2...

De skulle ringa igen på fredag... Jag har några alternativ att diskutera med dem.

Nu har jag mailat DN och bett dem gräva lite om vilken policy de har runt avlidna kunder. Jag tycker det är så fruktansvärt cyniskt hur man kan tänka pengar framför människor. Att man i detta läge bara har mage att koppla på säljarfasonerna, det är så gräsligt så det går inte att nämna. Det handlar om människor i kris eftersom man nyss förlorat en kär anhörig, då är man inte direkt på humör att hålla på och tjafsa med ett helveteföretag som är det mest osmidiga som uppfunnits sedan järnspettet.

Har dessutom mailat till "Konsumenternas tele- TV och Internetbyrå (Konsumentverket)", för att kolla om det här verkligen kan vara rätt förfarande och vad vi kan göra i den här situationen. Det här är så absurt så det finns inte på världskartan.

Skämmes på er Tele 2! Ni har inte hört det sista av mig kan jag lova! USCH!

To be continued...

Trädet

Trädet

Vad det är dumt att tro,
att man kan glömma,
och dumt att tro,
att tiden läker såren.
Den stora sorgen -
den är intet sår.

Den är ett frö,
som föll i hjärtats gömma
och gror och växer
till ett träd med åren
och bär en bitter blomning
varje vår.

Karl Asplund
ur "Klockbojen"

En ny dag

Håller på att skapa struktur i mitt nya liv som föräldralös, och det är inte varken lätt eller gjort i en hast. Allt praktiskt som måste ordnas till att börja med, och det är ett berg av saker att ta itu med. Mer än man någonsin kunnat föreställa sig. När man dessutom måste bråka med vissa företag så känns det ännu mer tungt. Det är inte riktigt vad man vill i det läget.

Man måste mentalt ställa om sig på att de som alltid har funnits där för en, inte längre finns. Ingen att rådfråga, bolla funderingar med, ventilera irritationer med, eller bara prata lite strunt med. Ingen som peppar en när det går dåligt eller hejar på när det går bra. Ingen som skickar en liten slant "att köpa något gott för till helgen"...

Det är bara tomt. Ensamt. Tyst...

Bara att radera deras telefonnummer ur telefonminnet är så himla jobbigt. Man inser att de aldrig kommer att ringa mer, och jag kommer aldrig att slå deras nummer igen. Det är ett stort steg, och ett väldigt svårt steg. Men ett steg som måste tas.

Nu måste jag ta itu med mig själv och se till att jag överlever kaoset. Överlever det gör jag, det vet jag, men jag kommer att bli en helt annan person på andra sidan. Både stark och samtidigt ändå svag eftersom min trygghet i form av mina föräldrar har tagits ifrån mig i förtid. Jag försöker så gott jag kan, och jag kommer att ta itu med studierna snart igen. Men inte den här veckan. Nu måste jag få tid att sörja lite och ta itu med praktiska saker också innan jag kan ägna studierna någon energi.

Men först: kaffe.

Livet går vidare

Jag kan inte förstå meningen med att mina föräldrar skulle behöva gå bort i förtid. Pappa var 78 och mamma bara 73. Det är ju ingen ålder idag. De skulle ha haft många år till med sina barn och barnbarn, men av någon anledning så var de tvungna att gå vidare. Undrar var de är någonstans? Jag är inte religiös, men jag tror ändå att de finns någonstans omkring oss. När mamma somnade in så sade syster att nu var hon nog i Spanien och drack sangria. Mamma älskade Spanien över allt annat, så det känns naturligt att hennes själ finns där nere och njuter. Pappa finns nog här omkring oss någonstans, men mamma är i Spanien.

När vi begravde pappa (borgerlig begravning) så kände jag en stark närvaro under fikat efteråt. Jag är helt övertygad om att han satt i ett hörn någonstans och log åt oss och njöt på sitt eget vis av allt det goda som fanns där i hans ära. Hoppas bara att mamma vill komma hem från Spanien när det är dags att begrava henne också och att hon vill finnas med hon också.

Det känns så sjukt att nu ska vi planera mammas begravning också så snart efter pappas. Men det är bra att vi har klara planer på hur vi vill att det ska vara. Vi vill ha en borgerlig begravning för henne också och den ska gå i spanska tecken på olika sätt.

Nu får vi ta en dag i taget, ett andetag i taget... En dag kommer man att komma förbi den värsta smärtan och minnas dem med glädje, men det är en lång bit kvar. En jävligt lång bit...

Att förbereda sig för ett smärtsamt avsked

För er som läst min gamla blogg så vet ni att min far är svårt sjuk. Han har grav hjärtsvikt och dessutom nu även njursvikt. Han har egentligen mått ganska OK fram till i januari/februari någon gång när han fick en ny hjärtinfarkt. Efter det så har hans hälsa raserats, och det har gått så fruktansvärt fort. Bara sista två veckorna har det hänt så himla mycket. Han orkar knappt prata längre utan väser fram orden. Han orkar inte äta, vilket medför att han är svag och går ner i vikt. Alla hans värden håller på att gå åt pipan ...

Han ligger ju inne på sjukhus just nu, och jag pratade med en sköterska där idag ett bra tag. Jag sade att jag inte tror att han överlever sommaren. Det trodde inte hon heller. Då blev det så himla påtagligt. Stod en stund senare och tittade ut genom fönstret och bara njöt av sommarens prakt. Då insåg jag att min far kanske själv vet att det här är med största sannolikhet den sista årstiden han upplever. Jag förstår det i alla fall, och det gjorde mig så ont. Jag grät en lång stund för jag vet vad som kommer. Jag tänkte tillbaka på hur han var, vem han var och jämförde med hur han är nu. Det är en skillnad som är så diametral som den kan bli. Han har inte varit en jättebra pappa, men han är ändå min pappa. Blod är tjockare än vatten sägs det och det får man väl ändå hålla med om.

Ibland är det en nackdel att ha för mycket kunskaper om sjukvården för man vet vad som väntar honom. Det enda man kan hoppas på är att han får somna in stillsamt på natten när han ändå sover.

Jag har med mig mobilen till sängbordet när jag ska sova, för när som helst kan det ringa. Varje dag som går är en dag närmare det smärtsamma beskedet ...