Att förbereda sig för ett smärtsamt avsked

För er som läst min gamla blogg så vet ni att min far är svårt sjuk. Han har grav hjärtsvikt och dessutom nu även njursvikt. Han har egentligen mått ganska OK fram till i januari/februari någon gång när han fick en ny hjärtinfarkt. Efter det så har hans hälsa raserats, och det har gått så fruktansvärt fort. Bara sista två veckorna har det hänt så himla mycket. Han orkar knappt prata längre utan väser fram orden. Han orkar inte äta, vilket medför att han är svag och går ner i vikt. Alla hans värden håller på att gå åt pipan ...

Han ligger ju inne på sjukhus just nu, och jag pratade med en sköterska där idag ett bra tag. Jag sade att jag inte tror att han överlever sommaren. Det trodde inte hon heller. Då blev det så himla påtagligt. Stod en stund senare och tittade ut genom fönstret och bara njöt av sommarens prakt. Då insåg jag att min far kanske själv vet att det här är med största sannolikhet den sista årstiden han upplever. Jag förstår det i alla fall, och det gjorde mig så ont. Jag grät en lång stund för jag vet vad som kommer. Jag tänkte tillbaka på hur han var, vem han var och jämförde med hur han är nu. Det är en skillnad som är så diametral som den kan bli. Han har inte varit en jättebra pappa, men han är ändå min pappa. Blod är tjockare än vatten sägs det och det får man väl ändå hålla med om.

Ibland är det en nackdel att ha för mycket kunskaper om sjukvården för man vet vad som väntar honom. Det enda man kan hoppas på är att han får somna in stillsamt på natten när han ändå sover.

Jag har med mig mobilen till sängbordet när jag ska sova, för när som helst kan det ringa. Varje dag som går är en dag närmare det smärtsamma beskedet ...