Sushi på japanska

Dotterns bästis är halvjapanska och kan därmed det här med att äta med pinnar och hur man äter sushi. Vi pratade kring det ett tag häromdagen hur vi äter sushi och hur man äter sushi i Japan. Vi sade att nästa gång vi äter sushi så skulle hon få komma hit och visa oss hur man äter på riktigt.

Idag var dagen D. Hon kom hit, redo att lära oss hur man äter. Vi är ju vana att doppa ner hela biten i sojan (blandat med wasabi), låta riset suga upp soja, och sedan äta. Helt fel fick vi lära oss. I Japan skulle man skratta ihjäl sig om man såg oss äta så. Man tar av fisken från riset, doppar ovansidan av fisken i sojan/wasabin, lägger tillbaka fisken på riset och äter. Man ska inte ha någon soja på riset alls, då tar man bort den goda smaken. Rullar ska man bara doppa ena kanten försiktigt i sojan. Bitar med tex avocado som har sjögräs runt om och man inte kan ta bort, vänder man på hela biten och doppar ovansidan av tex avocadon i sojan innan man äter.

Ingefäran äter man inte på bitarna som jag har lärt mig, de äter man mellan varje bit.

Det var lektion 1.0 i konsten att äta Sushi. Vi fick också lära oss att på Japanska heter sushi: "O-sushi", där "O" står för att man hedrar den som gjort maten. Den är ju ett hantverk som ska uppskattas av den som ska äta den.

Hello Kitty sushi. Jättegulligt. Men tyvärr inte den sushi vi åt idag... :)

Tänk vad man får lära sig mycket spännande saker!

Hvdvrk

Sov typ 3,5 timme i natt. Vaknade kl 6 med jordens huvudvärk, så illa att jag inte kunde jobba. När alla gått härifrån (vi hade nattgäster också) kraschade jag i soffan och sov till halv 1.

Fortfarande hvdvrk, men bättre. Lindras av en kopp kaffe.

Mamma...

För två år sedan kämpade du emot din egen kropp, mot smärtor och ångest. Dina två barn, dvs jag och min syster, och din syster satt hos dig hela dagen och pratade med dig och om dig medan du gled in och ut i medvetslösheten. När vi gick iväg för att äta lunch verkade du sova djupt, men när vi kom tillbaka satt en undersköterska hos dig. du hade blivit orolig när vi gick och försökt ta sig ur sängen, vilket ledde till att du höll på att dö av syrebrist. du var blek som ett lakan när vi kom och vi trodde att din sista stund var kommen då. Men du höll ut ett tag till.

Smärtan hos din syster när hon gick från sjukhuset för ganska precis exakt på klockslaget för två år sedan, det går inte att beskriva. Men du höll ut några timmar till. Min syster och jag hade just pratat med personalen på avdelningen om att få ett rum där vi kunde sova över under natten, men det behövdes aldrig. Kl 23.20 skulle nattpersonalen vända på dig, och i samband med det flydde livet från dig. Du somnade in lugnt och stilla med dina förtvivlade döttrar hos dig.

Idag har jag varit till minneslunden här i Skogskyrkogården och tänt ett ljus och satt rosor till dig. Du finns inte där, din aska är begravd i din hembygd, men din själ finns säkert någonstans här.

Just nu sitter jag och lyssnar när din dotterdotter spelar piano, och jag vet att du skulle ha njutit av att lyssna på henne. Du älskade att gå på hennes konserter och var så stolt över hur duktig hon var. Jag tror att du sitter någonstans och lyssnar på henne i detta nu också. Ser du henne? Ser du också din dotterson som sitter på golvet och leker med sina pirater? Du skulle ha varit så stolt över honom också. Han är så duktig i matte. Det skulle du ha tyckt om...

Tårarna rinner när jag sitter här och minns dig, och minns den sista plågsamma tiden på sjukhuset. Plågsam för oss, inte för dig vad vi vet. Du verkade i alla fall lugn.

Vad jag önskar att det gick att skruva tillbaka tiden. Tiden innan cancern. Men det går inte. Jag får lära mig att leva med att du är borta för alltid. Det är svårt, men det måste gå. Jag har fortfarande kvar ditt telefonnummer i mobilen. Jag kan inte radera det. Det går inte. Det måste finnas kvar.

Jag saknar dig så mycket, mamma. Mer än du någonsin kan ana. Jag skulle så gärna vilja hålla om dig, och känna dina armar om mig en sista gång, men det går inte. Du är för alltid på en annan plats. En plats som jag inte vet var det är, men jag hoppas att du har det bra där du är.

Du är för alltid saknad, och för alltid i mitt hjärta.

Kräftskivan igår

Vilken härlig kväll det var igår. Vi hade vår årliga kräftskiva, och av 28 inbjudna kom "bara" 17 till slut. Sjukdomar och annat strulade till det, så det blev inte så många till sist. Eftersom det inte var så många så blev det ganska lugnt. Vi hade mer tid att umgås med de som var där och bara njuta av underbar mat, god dryck och trevligt sällskap.

Årets kräftor. Svenska. Fiskade och kokade av en vän till makens bror. Så galet goda.

Idag var det dock en lite lugnare dag. Inte på grund av att det dracks för mycket, vi alla var väldigt måttliga med dryckerna, utan för att vi var uppe sent. Dock var det några som var sugna på pizza till lunch, så det blev det.

Rester till middag, och nu sitter vi och slöar framför tv:n med godis. Jodå, jag äter lite godis i helgen. Jag tycker det är gott och var sugen på det. Sådetså. Har gått ner 4 kg så jag tyckte att jag var värd lite gott. :)

För två år sedan...

Precis nu för 2 år sedan fick mamma sin dödsdom med mig bredvid henne. Jag blev inringd från min praktik för att vara med när läkaren meddelade domen, och jag anade innan vad han skulle säga. Föga anade jag dock att mamma skulle dö bara två dagar senare. Hon gav nog upp tror jag när hon fick veta att hon hade cancer och inte hade långt kvar.

Två år går fort, men smärtan är ibland outhärdlig och sorgen klöser i mig så jag blöder inombords.

Mamma, du fattas mig så enormt trots våra olikheter och duster.

Blomman är till minne av dig mamma. Minns du den? Det gör jag och varje gång jag ser den tänker jag på dig.

Kräftskiva ikväll

Ikväll är det dags för vår traditionella kräftskiva hos oss. Vi brukar få köpa flera kilo svenska kräftor som en vän till makens bror brukar fiska. I år fick vi köpa 5 kg. De kräftorna är så goda så man kan äta ihjäl sig på dem. Mums!

I år blir det många som inte kan komma hit, men vi blir i alla fall 17 pers. Härligt! Jag gillar verkligen när vi drar ihop kräftskivan, för det brukar bli så himla lyckat och trevligt.

Så snart maken vaknat så ska vi iväg och handla och sedan blir det till att göra västerbottenspaj x flera, såser och lite annat smått och gott.

Fram till dess: redigera.

Vad är det för samhälle vi håller på att få?

Ingen har väl missat nyheten om den fruktansvärt hänsynslöse "mannen" som rånade en medvetslös man som ramlat ner på tunnelbanespåret och lämnade honom att bli överkörd av tunnelbanetåget. Det gör mig så ont att läsa detta och jag blir så himla arg och besviken. Besviken över hur en människa kan ha en sådan total brist på empati och medmänsklighet så han lämnar mannen att dö och bara skiter i det. Bara går därifrån utan att säga till någon. Det är så kallt så jag blir alldeles chockad. Undrar hur han tänker när han förstår att han är känd över hela världen pga sin råhet, och att han förmodligen är Sveriges mest avskydde man just nu. Bryr han sig alls? Eller fattar han och håller sig undan? Ja, det vet bara han själv.

Jag minns en händelse från när jag var höggravid med sonen. Jag hade följt dottern till skolan och skulle ta tunnelbanan hem igen. Sonen brukade ligga och trycka på kroppspulsådern, vilket ledde till att jag kunde bli yr i huvudet och må dåligt då och då. Den här morgonen kände jag att yrseln var på gång och kände att jag behövde lägga mig ner. Jag bad kvinnan på sätet bredvid mig om det var ok att hon flyttade på sig så jag fick lägga mig ner eftersom jag höll på att svimma. Hon blängde surt på mig och flyttade till en annan plats utan att ens fråga hur jag mådde. Ingen av de som satt runt omkring mig frågade mig hur jag mådde, trots att de måste ha sett att jag var höggravid, och de hörde att jag sade att jag var svimfärdig. Först efter ett långt tag (typ en kvart) kom en kvinna fram och frågade om jag var ok, men då var jag på väg att kvickna till igen så sade jag att det var ok med mig och tackade för hennes vänlighet.

Den händelsen skrämde mig så pass så jag vågade inte åka tunnelbana mer förrän sonen var född. I alla fall inte utan min man. Om jag hade råkat ut för något allvarligt, hade någon brytt sig? Troligtvis inte, eftersom de inte kunde veta vad jag drabbats av, och ingen frågade eller ens visade någon slags empati. Det enda jag fick var konstiga blickar och kyla.

Är det det här samhället vi håller på att få? Kallt, rått och hänsynslöst?

Det smärtar mig. Så oerhört.

Sol och värme i jul - jajamensan!

Jag har precis suttit och bokat en resa för familjen i jul. Det bär av till Teneriffa där vi ska vara en vecka. Jag känner verkligen av att det har varit en dålig sommar i år med lite sol, och jag har inte ens badat en enda gång i år! Jag är trött, hängig och har inte samma ork som jag brukar ha. Det har säkert sina andra naturliga förklaringar också (t ex klimakteriet som jag tror jag är i nu), men det späds på genom att jag inte fått tillräckligt med sol och värme i sommar.

När jag var i tonåren så hade vi hus i södra Spanien, och eftersom mamma var lärare så var vi där 10 veckor varje sommar. Från början på juni till mitten på augusti. De veckorna vi var där var så underbara, och så avkopplande. Vi hade så mycket kraft och ork när vi kom tillbaka hem till Sverige igen efter en sommar där, och det kan jag sakna så enormt mycket. Energin, livsglädjen och kraften inom en som laddades under de där magiska veckorna.

Nu har vi fått nog av dåligt väder, så i år åker vi iväg över jul. Underbart ska det bli! Åh vad jag längtar!

Det är mycket nu...

Jobbet suger musten ur mig. Inte pga eleverna, utan kollegor som är riktiga energitjuvar. Grrr... Men det har varit väldigt stökigt bland eleverna också, och det kulminerade idag med ett stort bråk. Tråkigt och jobbigt för alla. Dessutom kommer skolinspektionen på besök nästa vecka, och då ska allt fixas i ordning inför det. Pärmar. Matriser. Plugga kursmål. Utöver det ska lektioner planeras som vanligt.

Till helgen ska vi ha kräftskiva för en massa folk, och det krävs lite planering med övernattningsmöjligheter och planering av mat och annat.

Vi har gäster här denna vecka av makens kusiner, och det är ju trevligt.

Redigera? Läsa? Nä, det hinns inte med just nu. Livet snurrar lite för fort just nu.

Och jag gillar´t. (Förutom att jag inte hinner skriva...)

Redigera mera

Jag redigerar och utökar mitt manus med många nya ord. Nu är jag uppe i 81 902, vilket innebär en ökning med 5000 ord sedan jag blev klar, och jag är bara på sidan 155.

Njöt just av en bit äppelpaj som var kvar sedan igår. Men så slängde jag ett öga på "Kjelles matresa i Asien". Han befinner sig i Kambodja och där friterar och äter de spindlar! STORA spindlar. Uääääääck!!! Jag dör. Och tappar matlusten. Det är något jag inte gillar. Spindlar. Usch. Det känns som det kryper på mig nu bara jag ser dessa äckliga varelser på tv:n... Tror jag stänger av och lägger mig i stället. Känns säkrare.

Sweet dreams.
Eller nåt...

Imse vimse spindel.....

Nu har jag inget att skylla på längre.

Bara att börja träna. Läskigt! Jag har inte varit på Friskis på väldigt länge så jag känner mig som en alien. Men personalen i kassan på Friskis i Farsta var trevlig, så det blir nog bra det här.

I hope...

Vikt-igt

Jodå, det går bra med mitt nya liv. Jag har gått ner 4 kg hittills (de kg jag gick upp i somras pga all glass...), och nu är det bara resten kvar. Ähum...

Idag är det måndag, och det är min egen dag då jag gör det jag vill. Jag är ensam hemma och njuter för fullt. Lite jobb blir det ju också förstås, men framför allt ska måndagar ägnas åt bara mig själv. Idag ska jag köra lite mer Zumba på kinecten och efter lunch ska jag iväg och köpa ett kort på friskis. Jag behöver, och vill, verkligen komma igång att träna så jag mår bättre och går ner lite till i vikt.

Min vikt är ohälsosamt hög, och ibland tänker jag på att jag inte är någon ungdom längre. Min pappa fick sin första hjärtinfarkt innan han fyllt 50, och eftersom det finns en stor ärftlighet i hjärt- kärlsjukdomar känner jag att hjärtinfarkten lurar runt hörnet om jag inte gör något. Dessutom är jag med största sannolikhet i klimakteriet redan (mamma var också tidig) och jag läste att man klarar sig lindrigare undan från symtomen om man för ett hälsosamt liv. Det var liksom spiken i kistan för mig. När jag läste det för några veckor sedan, då bestämde jag mig. Nu eller aldrig. Mitt liv är ändligt, och jag vill gärna leva så länge som jag kan utan några krämpor. Därför måste jag ta tag i det här med vikten nu. Jag kommer förmodligen stöta på hinder på vägen och ge upp då och då för att sedan hitta tillbaka igen, men jag tror att jag har hittat den rätta motivationen för att äta bättre och träna mer.

Men igår trillade jag dit och jag tillät mig att göra det. Jag gjorde en GI-äppelpaj (det var ju bra och himla god blev den), men jag tog lite vaniljglass till. Positivt är att jag tog mycket mindre än jag brukar ta, bara en liten klick.

Hurra vad jag är bra.

Nu: Zumba!

Idag har jag...

Shoppat på Biltema (woohoooo). Målat grunden och terrassen. Rensat ogräs. Druckit massor av kaffe. Ätit Bullens pilsnerkorv till lunch. Ätit lax till middag. Druckit rosa Rotari till laxen. Ägnat kvällen åt att titta på hus på Hemnet.

Tur man är så ung och pigg i kroppen så man känner sig ju inte ett dugg sliten och utmattad... Himla tur.

Lugn morgon

Kaffe. Läsa bloggar. Spela X-box med sonen. Mer kaffe.

Nu kom maken upp. Slut på lugnet.

Grattis Annelie!!!

Förra veckan fick jag glädjas åt att Susanne fick sitt kontrakt med ett förlag. Nu har Annelie fått ett "ja" från ett förlag också! Herregud vad roligt! Jag är så himla glad för din skull Annelie. Nu är jag bara nyfiken på vad "Stella" är för bok... :-)

Vab, vab, vab...

Sådärja. Nu är allt i sin ordning igen. Höstens första vab. Sonen har hosta och lite feber så han blir hemma idag och imorgon.

Håhåjaja. Men fördelen är att jag hinner redigera lite till, medan han sitter bredvid och tittar på barnprogram. Vem sade att tv:n inte är en bra barnvakt?

Angående förra inlägget; att tänka positivt.

Åsa skriver i sin blogg idag att man inte ska slänga skit på sig själv, utan klappa sig själv på kinden. Det var en direktträff i magen på mig. Jag kände verkligen att den visste var den tog. Jag är lite negativ just nu, och det beror nog på att eftersom så många förlag refuserat mitt manus så känns det som om det är dåligt och jag tror därmed att jag inte kan skriva intressant och fängslande. Correction; inte tillräckligt intressant och fängslande. Jag försöker dock intala mig själv att jag bara har otur. Fel person som läser manuset vid fel tidpunkt och därmed refuseras det. Ibland går det att övertyga mig om det, ibland inte.

Jag måste däremot påminna mig själv om att jag faktiskt har skrivit ett helt manus! Det är ju inte fy skam. Jag har till och med skrivit klart två manus. Ännu bättre. Det är inte alla som kommer så långt, så jag måste tänka positivt. Jag ska bli bättre på att se fördelarna i mitt skrivande i stället för att se det som är negativt och tråkigt.

Jag ska också försöka visualisera min dröm lite oftare och tänka på att utan drömmar har vi inget väldigt lite att leva för. Drömmarna gör att vi utvecklas, tänker jag. För jag vill ju gärna få min bok utgiven, och eftersom jag har det som min högsta dröm i livet, då försöker jag lära jag mig massor. Jag lär mig om hur man skriver manus, skriver följebrev och jag stalkar förlag och utgivna författares bloggar, utsvulten på tips som utvecklar mig och mitt skrivande. Utan drömmar dör man.

Nu ska jag drömma vidare och redigera ett par rader till.

All vår väntan bliver lång...

Jag skickade ju in mitt förra manus till det absolut sista förlaget nu i början på augusti, och än har jag inte hört något. Det finns verkligen inget som är så nervpåfrestande som att vänta på ett refuseringsbrev. Det är nästan värre än att vänta på att ens barn ska födas... Nu har det gått 5 veckor och jag kastas mellan hopp och förtvivlan. Mest förtvivlan, luttrad som man börjar bli.

Så, kom nu då, refuseringsbrev. Mina nerver orkar inte med att vänta!

Lite plus och lite minus. Men mest plus.

Redigerar och jobbar vidare på manuset. Nya scener skrivs samtidigt som andra scener eller delar av scener stryks. Det gör ändå att jag hamnar på plus totalt sett. Nu ligger jag på 80 751 ord, vilket är en ökning på dryga 4000 ord, och än är det långt från klart. Har redigerat ganska precis halva manuset, och det känns jättebra. Jag vill verkligen vara klar med det nu så jag kan skicka iväg det. Jag har ett par testläsare som ska få säga sitt först, och det ska nog få gå en vända hos en lektör också innan det är klart för en runda hos förlagen.

Längtar efter att få känna att det är "klart". Men tiden går fort, så snart är jag där. Tjohoo.

Sjuk son och redigering

Måndagar är min lediga dag, och idag hade jag sett fram emot tänkt att jag skulle jobba lite. I morse när vi väckte sonen så hostade han väldigt illa. Det var bara att ringa skolan och sjukanmäla honom så han får vara hemma idag när jag ändå själv är hemma. Inget att göra åt. Jag får väl se när jag orkar/hinner jobba, men det hinns nog med det också.

Framför allt är jag jättesugen på att fortsätta redigera. Har kommit till sidan 95, och igår kväll skrev jag en helt ny scen som jag har tänkt länge att den behövdes skrivas för att bättre förklara ett skeende längre fram i manuset. Det kändes spännande och jag kom i säng alldeles för sent på grund av den scenen. Jag ville ha den klar innan jag lade huvudet på kudden. Nu ska jag ta och läsa igenom den och se hur bra den egentligen blev.