Ja det svider. Rejält. Att bli refuserad är en (lätt) kränkning av mitt ego och jag fnyser förnärmat åt den (dumma) kvinnan som refuserade mitt manus. Min bebis. Det är ju faktiskt så att ens manus är ens bebis. Kom inte här och säg något nedvärderande om min bebis för då vaknar modersinstinkterna i mig och jag försvarar det med näbbar och klor. Nu kan jag inte göra det mot ett förlag direkt, men i tanken gör jag det. Jag läste någon gång att Simona Ahrnstedt blev så besviken över en refusering att hon döpte en skum figur i romanen till förläggarens namn. Han togs senare bort förvisso, men jag förstår känslan. Just nu känner jag starkt för att döpa en riktigt ful fisk i mitt manus till hennes namn. Hon som refuserade mig.
Jag försöker hålla hoppet levande genom att tänka som så att även de stora författarna har blivit refuserade innan de blev stora. Stephenie Meyer (Twilight)... JK Rowling (Harry Potter)... Astrid Lindgren... Åsså jag då.
Hallå förlagen, ni kan gärna ringa mig och säga att manuset är antaget. Närsomhelst nu...
Helst nyss!
