Eufori

Alla som skickat in sina manus vet precis vad jag pratar om när jag säger eufori. Den där känslan när man skickat iväg sitt manus som man tycker är oslagbart bra, och det bara pirrar i kroppen av förväntan och spänning. Någonstans innerst inne vet man att chansen att få ett "ja" är väldigt liten, men vågar man inget så vinner man ju som bekant ingenting heller. Man känner bara en lycka i kroppen. Lycka över att faktiskt ha skrivit något, och lycka över att ha vågat skicka iväg det för granskning. Man är ganska utlämnad egentligen. Utlämnad åt att förläggaren ska gilla det man skrivit, att de har en bra dag eller bara ren tur att manuset passade in i deras utgivning just nu. Men just nu tänker jag inte på att det troligtvis blir ett "nej tack" där också, utan jag vill leva kvar i den här sköna känslan av glädje och lycka, hopp och självförtroende. En egoboost utan dess like. Det behöver man verkligen.

Kuvertet ligger kvar i hallen för vi hann inte skicka det igår, men idag ska det väl förhoppningsvis ut på finåkning.

Flyg, mina manus, flyg!

Nu är det äntligen dags att skicka ut mina barnboksmanus på nya äventyr. Jag har redigerat och skrivit om det ena manuset ganska mycket, och nu är det jättebra. Så bra det kan bli. Nu ska vi bara hoppas att något av dem faller förläggaren på läppen... Snälla, snälla...

Grattis på födelsedagen finaste dotter!

Idag för 15 år sedan låg jag på BB på Huddinge sjukhus och kämpade. Kl 16.20 den 30/9-96 föddes min lilla, fina dotter som numera är en stor, fin dotter.

Grattis mammas sötaste gumma!

NaNoWriMo

Snart är det dags igen för NaNoWriMo (National Novel Writing Month). En månad då man ska utmana sig själv (och andra?) att skriva ett råmanus på trettio dagar. Förra året var jag sugen på att göra det, men hann inte. I år kanske jag ska anta utmaningen. Jag har flera manus i huvudet som pockar på, men samtidigt känner jag att jag behöver göra klart de manus jag har.

Hur ska jag göra, skriva klart eller skriva nytt?

I-landsproblem, jag vet...

Någon annan som ska delta i NaNoWriMo i år?

Sjukstuga igen

Sonen har varit lite hostig sista dagarna. Egentligen bara på morgonen, men idag eskalerade det. Nu hostade han på eftermiddagen och kvällen, och det lät inte så bra. Han var trött och hängig, så imorgon ska han vara hemma. Dessutom känner jag mig också lite hängig, så det är nog bra för mig med att vara hemma en dag och hämta tillbaka krafterna.

Det var verkligen skönt att sitta i solen idag och bara ta det lugnt och njuta. När solen väl kom, vill säga. På förmiddagen blåste det och att sitta i skuggan med blåsten vinande runt öronen gjorde att vi frös otroligt mycket. Jag längtade efter ett par vantar och en halsduk i det läget! Otroligt med tanke på det fina vädret som blev sedan, då jag satt och svettades i solen.

Kanske det blir en och annan rad skriven imorgon...?! Hoppas det. Jag saknar mina vänner; orden.

Sämre kan man ha det...

Sol och värme till slut. Nu sitter jag och jäser med god thaimat i magen, och Fridas bok Charlotte Hassel i knät. Ahh! Det är ett hårt jobb att vara lärare, men nån måste ju göra det.

Här är jag idag...

Eleverna har friluftsdag och ska göra en stadsvandring. Jag och en kollega sitter på pass och väntar på elever som ska komma förbi och få sitt "kort" signerat. Det blåser snålt så i skuggan där vi sitter är det kallt. Brrr...

Filar det sista...

(Bild lånad från nätet)

... på mina barnboksmanus. Det ena manuset har jag skrivit om en del, och nu har det vilat lite så jag kan börja peta i det igen. Nu håller jag på att finslipa både manus och följebrev, och alldeles snart så ska de få fara ut och flyga igen. Fast nu till ett annat förlag.

Flyg ut i vida världen mina fina manus, och låt nu förlaget tycka att något av er är tillräckligt bra så de vill ge ut det!

Var ligger utomlands? - Malin Roca Ahlgren

Har äntligen fått min efterlängtade bok av finaste Malin idag, och ikväll läste jag den för min son. Han var helt fascinerad och sade efteråt att "den var jättebra". Och jag måste bara få hålla med!

Boken handlar om Leo som ska åka utomlands. Boken berättar jättefint och pedagogiskt om att människor ser olika ut, klär sig olika och pratar olika "utomlands". Bilderna som Mats Molid ritat till är så vackra, och det är lätt att låta barnen prata runt dem.

En riktigt underbar bok som vi kommer att läsa många gånger!

Betyg: 5 av 5!

Grattis Malin till en jättebra debut!

Jobb, jobb, jobb...

Har suttit hela kvällen hemma och jobbat med en kurs som jag har just nu med ettorna: hälsopedagogik. En intressant, men svår kurs. Nu har jag gjort lite instuderingsfrågor till ett kapitel som de får jobba med imorgon, och så har jag jobbat på en examinationsuppgift. Hu vad svårt det är! Jag har svårt att veta om jag lägger mig på en för hög nivå eller ej. Ska resonera lite med min kollega imorgon om den är ok eller om jag måste göra om den.

Nu ska jag lägga mig (alldeles för sent) och hoppas att sonen sover utan mardrömmar inatt. Han har vaknat två nätter i rad nu och drömt konstiga saker och därmed blir ens egen sömn störd.

Zzzzzzzzzz........

Drömmar

Drömde att min roman blev utgiven av ett stort förlag. Vilken dröm det vore... Kan den bli sann? Jag vet inte. Allt jag kan göra är att hoppas, hoppas, hoppas.

En morgon som den här är det enklare att hoppas. Krispig luft, vindstilla och 8 grader. Hösten är här.

Gillar inte bokmässan...

... eftersom jag inte var med. I år heller. Buhuuu! Har medvetet hållit mig borta från bloggen, facebook och twitter för att slippa läsa om hur KUL alla har på mässan. Min syster var där också... Men inte jag... :(

Kommer jag att vara där nästa år? Det hoppas jag verkligen. Kanske med en egen bok i handen? Det är ett mål att drömma om i alla fall.

Nu ska jag sova efter en "week from hell" där allt gått tokigt. Då menar jag ALLT! Förutom idag då jag köpte en ny, fin dator som jag skriver på nu. Behövde en bättre dator att sitta och jobba på när jag jobbar hemma på kvällarna (nej, vi lärare jobbar ju inget över... ;))

Där du är...

Där du är, finns ingen smärta

Där du är, finns inget lidande

Där du är, kan inte jag komma och få hjälp när jag behöver dig.

Där du är, kan inte jag prata med dig.

Där du är, kan jag inte röra vid dig.

Där du är, finns inte jag.

Men du är ändå här.

Genom mig, min syster och våra barn finns du ändå här.

Genom oss, i oss.

Ditt arv, dina tankar och omtankar lever ändå kvar.

Du är där, vi är här.

Varför är du inte här?!

Ett år har gått - vila i frid, mamma!

Idag för ett år sedan satt jag, min syster och vår moster vid mammas dödsbädd och bara väntade. Vi fick vänta ända till 23.20 innan hon drog sina sista andetag och slutligen fick ro.

Idag blir det en tur till minneslunden. Ofattbart att ett år har gått. Jag förstår inte riktigt på alla plan att hon är borta. Inte än. Det gick så fort. Hon hade legat på sjukhus en månad och ingen fattade vad som var felet med henne egentligen. Så blev jag inringd från min praktikplats att vara med när de meddelade att hon hade spridd cancer, och att man nu skulle koncentrera sig på att hon skulle ha det bra tiden som var kvar. Mamma fick en chock av det, på riktigt alltså. Hon blev förvirrad och hennes puls blev skyhög och blodtrycket jättelågt. Snabbt som attan fick hon ett enkelrum där hon fick smärtlindring och lugnande. Detta var två dagar innan hon dog, och hon hämtade sig aldrig från chocken. Hon dog inte av cancern i sig, hon dog av chock.

Det känns bra att vi fick sitta hos henne på slutet och ge vår närhet och värme till henne när hon gick över till andra sidan. Nu tror vi att hon är i sitt älskade Spanien. Hon sitter på stranden och gräver ner tårna i den varma sanden, lyssnar på vågornas brus och njuter av sangria och "Tocina de cielo" (en efterrätt som finns i Spanien som var det godaste hon visste). Där är hon nu, och hon mår så gott.

Vi saknar dig så, mamma!

Jag - mitt eget varumärke

Att bli författare innebär numera så mycket mer än att bara skriva böcker. Såg intervjun med Camilla Läckberg från SVT där hon berättade om hur hon ser på varumärket Camilla Läckberg, hur hon har arbetat upp det och hur hon vill att andra ska uppfatta varumärket. Hon sade en sak som jag fastnade för; numera köper man en Mankell, en Mari Jungberg osv. Det är inte bara boken man köper, det är ett varumärke.

Återigen funderar jag kring hur jag själv vill göra den dag jag blir utgiven (inte om, utan när). Ska man gå med på alla möjliga sorters reportage och intervjuer, bara för att synas och väcka uppmärksamhet och nyfikenhet, eller ska man tona ner sig och därmed kanske inte sälja så många böcker? Jag som person är tillbakadragen och vill inte gärna stå i centrum (trots det är jag lärare... hehe), men jag vill ju såklart sälja böcker också. Jag kanske ställer upp på vissa saker som kan gynna mig och som inte känns för onaturliga och konstiga, men "hemma-hos-reportage" kan man glömma att se mig i. Never. Jag skulle skämmas ögonen ur mig över mitt ostrukturerade hem, haha! Nej, allvarligt, jag vill inte att det ska bli för privat, och mitt hem är min privata sfär där jag inte släpper in någon. Säger jag nu i alla fall. Jag vet inte hur det blir den dagen jag står där och måste väga nyttan mot integriteten.

Det är lika bra att börja fundera på hur man vill göra. Det är inte lätt det där...

Hur tänker du kring detta?

Orden plussas på

Just nu skriver jag till en scen, där min hjältinna verkligen visar sig från sin mest uppnosiga sida. Nu pratar vi 1350-tal, och på den tiden hade kvinnan inte mycket att säga till om. Detta stoppar dock inte min hjältinna. Hon diskuterar gärna kvinnans rättigheter med den tidens trångsynta män, och kämpar för att hon ska kunna få ta del av det hon förvägras som kvinna.

Tyvärr finns den här trenden även i våra dagar. Kanske inte så mycket i Sverige, men tänk alla länder där kvinnor förvägras undervisning, adekvat vård och kärlek för att man är född med "fel" kön. En horribel tanke som i vårt upplysta och jämställda samhälle borde vara mer belyst. Som tur är finns det hopp. Det finns alltid hopp, det överger oss aldrig och vi får aldrig ge upp hoppet att kvinnorna ska få det bättre.

Nåja, nu ska jag inte ge mig in i den diskussionen utan det handlade om mina ord. Orden som läggs på varandra och blir en härlig enhet i mitt manus. En enhet som förklarar, berättar, berör. Det är härligt med ord, att få testa dem mot varandra och i ett sammanhang. Funkar de, funkar de inte? Just nu skulle jag faktiskt vilja ha en testläsare som kunde bedöma manuset och se om det håller, eller om jag är ute och svävar för mycket. Suck. Ibland önskar jag att det fanns ett "facit" på hur man ska skriva...

Nu svävar jag ut igen... Tur jag har bloggen att svamla på i så jag inte svamlar i manuset. Hrrm...

Fridas bok!

Nu har jag beställt Fridas bok Charlotte Hassel! Den är så vacker, och SOM jag längtar efter att få läsa den!

Sorg, glädje och tacksamhet

Läste nyss era kommentarer på mitt förra inlägg och grät så det forsade. Sorgen gör sig fortfarande påmind och just nu går jag igenom en jobbig tid. Små saker i livet gör att jag påminns om vad jag förlorat. Häromdagen hittade jag i frysen en burk sylt som pappa gjort, och bara att se hans speciella handstil rammade mig hårt. Nu närmar sig årsdagen av mammas död, och i helgen lär jag inte vara så glad, men dottern konfirmerar sig på söndag så jag får väl bita ihop för hennes skull.

Pappas sida är helt borta. Han hade inga syskon, och den lilla släkt han har (några kusiner) har vi så gott som ingen kontakt med. Mamma har sina 4 syskon och sin mamma (min mormor) kvar, så där har vi ju lite släkt. Dessutom är det så att jag har i förra veckan fått insikt i att vissa släktingar inte var de man trodde, och det har smärtat oerhört. Nu gråter jag ett par dagar, men jag vet att jag kommer snart ut på andra sidan och mår ok igen.

Det jag har insett med stor glädje är att jag är så OTROLIGT tacksam över den värme och sympati jag mötts av på bloggen. De fina kommentarerna jag fick gjorde mig så rörd så jag grät. De flesta människor jag lärt känna genom bloggen har jag inte träffat på riktigt, men jag önskar så att jag fick göra det. Jag är så himla tacksam över att det finns så himla fina människor som på ett så vackert sätt ger mig - en okänd människa - sin omtanke. Jag tycker det är fantastiskt glädjande att det finns så snälla människor, trots att vi aldrig setts i verkligheten.

Tusen tack mina underbara, fantastiska, omtänksamma bloggläsare. Önskar att jag kunde tacka er alla personligen och bjuda er på en fin middag. Nu går ju inte det, så jag får väl lägga upp en fin inspirationsbild på en middag.

Tusen tack till er alla underbara människor!

Sorg

Idag har jag haft en dipp i sorgen efter mina föräldrar. Dottern är pianist och spelar så himla bra, och idag när hon satt och övade på ett stycke som är så vackert så började jag gråta. Jag var i köket och lagade mat och grinade så tårarna sprutade. Min mamma älskade musik och blev så glad när dottern kom in på den skola hon går i nu som är inriktad på musikundervisning. Hon älskade att gå på hennes konserter och var så stolt över henne att hon är så duktig. Samma sak med min pappa. Han bodde så långt bort så han var aldrig på någon konsert, men han hörde ju henne öva och han var också stolt över hur duktig hon är.

Det gick upp för mig idag, där och då, att de aldrig får höra henne spela mer, och det vred om i mig medan jag lyssnade på när hon övade det här stycket:

Jag tror att de sitter i sin himmel och lyssnar och njuter av hennes spelande. Jag kände av mammas närvaro idag... På lördag är det ett år sedan hon dog...

11 september

Alla minns vad man gjorde den här dagen. Dagen då världen förändrades. Dagen då vi skakades om på ett sätt som vi inte riktigt har hämtat oss från ännu. Dagen som man aldrig i sina vildaste fantasier skulle tro kunna hända.

Jag minns så väl när jag fick veta vad om hänt. Jag hade jobbat hela dagen och var hemma i min lägenhet med min dotter som då var 4 år. Min exman och jag hade just gått igenom vår skilsmässa, och han skulle komma till lägenheten av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg. Han sprang in och ropade: "Du har väl hört?" Jag var helt oförstående, för jag hade inte hört någonting trots att klockan var runt 6 på kvällen. Han sade att det varit ett terrorattentat mot USA och jag trodde inte det var sant. Jag slog på TV:n och möttes av bilderna av de brinnande tornen som rasade ihop. Den bilden har förföljt mig än idag för den är så fruktansvärt gräslig bortom ord och förståelse.

Några dagar efteråt blev jag sjuk i influensa med hög feber, och de feberdrömmarna var de otäckaste jag varit med om någonsin.

Den ena drömmen handlade om att jag var instängd i ett av tornen och beslöt mig för att hoppa. Den där känslan när jag föll mot marken går inte att beskriva, trots att det var den dröm som jag vaknade upp ifrån. Många hoppade från tornen och fick aldrig vakna upp mer.

I den andra drömmen satt jag i det plan som skulle krascha med torn 2. Jag såg genom flygplansfönstret hur det ena tornet brann och skräcken när jag såg tornet närma sig och jag visste att vi skulle krascha och jag skulle dö var hemsk. De där drömmarna lever med mig ännu och jag kan komma ihåg skräcken och maktlösheten jag kände i båda drömmarna, trots att det gått tio år.

Idag går mina tankar till de som dog den här vackra septembermorgonen då en hel värld skakades om, och självklart till deras anhöriga som lever vidare med minnena.